Aftonbladet – 27 oktober 1849, sida 1

Håll upp ett ögonblicki afbröt Cecilia i det bon lossade sin hand, och såg på honom med en stadig och iskall blick. Ni sväfvar i en betydlig villfarelse, och jag vill ej göra er mera besvär. Jag har hittills med tystnad hört. på, derför att ert sätt att tala, herr baron, var så alldeles nytt för mig att det verkligen intresserade mig att höra. Ar ni så inskränkt eller så långt efter er tid, att ni på allvar kan tro, hvarje flicka uppfostrad på landet nödvändigt skall vara en flicka ur hopen, till och med ett steg nedom kammarjungfrurnas sfer? Jag vill uppriktigt säga er, min goda baronv, tillade Cecihay, i det hon drog sjalen öfver sina axlar och lagade sig till att gå, vatt ni fullkomligt misslyckas i den der genren. Jag ger er det vänliga rådet att härnäst ni träffar :en flicka, som ni vill vinna, i fall detta var er afsigt, så väljer ni ett annat sätts — och med en lätt och likgiltig helsning gick Cecilia några steg framåt. Cecilia! Grymma, obevekliga, men afgudade qvinna! skrek löjtnanten kastande sig åter ned framför henne. Hör mig, innan ni fördömmer mig! Är det icke nog, återtog han i förkrossad och ödmjuk ton, att ni omkullstörtat mitt brinnande bjertas hopp med det grymmaste hån? Vill ni äfven neka mig att säga ett ord till mitt urskuldande för en förseelse som jag ovetande begått? Ack, Cecilia! låt en olycklig, som kärleken gjort vansinnig; få den usla trösten att beklaga sig för: er, väcka ert medlidande och erhålla ett enda tröstande ordx. Nu är det nog med detta, sade Cecilia lugnt och allvarsamt, i det hon försökte lossa sin sjal som den förtviflade älskaren fattat tag uti för att hindra henna att gå. Ett ord! Ett enda ord till afsked, blott ett ord innan döden famnar mig! larmade baronen med förtviflad uppsyn, jag släpper dig ej förr,.