Aftonbladet – 27 oktober 1849, sida 1

han sigte på den han sökte. Med ens slog han ned sina ögon, korsade armarna öfver bröstet och skred framåt drömmande och med långsamma steg. Cecilia, som ganska väl insåg hans plan, såg ned i boken och låtsade läsa. Baronen: stannade liksom uppvaknande framför henne. Med ett sakta Ah! ville han väcka hennes uppmärksamhet och Cecilia gick hans önskan till mötes i det hon såg upp och helsade honom med en vänlig böjning på hufvudet: Baron är redan ute på promenad. Redann, svarade denne med en axelryckning, ännu borde ni förr säga; men hur skall jag vara nog tacksam emo ödet, som styrde mina steg hit? Så der outransakliga äro stundom ödets skickelser,, svarade Cecilia med komiskt allvar. Baron såg ned på henne med ett öfverlägset leende och tog sig belåten om hakan. Han stod en stund helt stilla och tyst. Cecilial utropade han derpå i den mest djerfva och passionerade ton, under det han med häftighet föll på knä och utsträckte sina armar emot den unga flickan, som helt lugnt lade boken ifrån sig, sedan hon vikit ett veck deri. Hvem här gifvit dig lof, återtog han, vatt vara så förtjusande som du är? Tror du att du ostraffadt får jaga sömnen från mina ögon och lugnet ifrån mitt hjerta! Du låtsar ej märka hur jag älskar dig, men jag skall säga dig det, du lilla förtrollerska. Cecilia såg ned på honom med på en gång förvåning och spe. Finner ni ett nöje i att leka med mig, Cecilia, återtog Thure förbluffad af uttrycket i hennes ansigte, i det han reste sig upp, ställde s:g framför henne och fixerade henne med en vild blick; du älskar mig fast du ej vill tillstå det:; han fattade häftigt hennes hand.