Aftonbladet – 25 oktober 1849, sida 2

Jag gick upp på min kammare och lade mig. Jag blef så illamående i en hast., Ja, när blef nu någonsin annat än illamående? Från din första barndom har du ej varit annat än ett kräk., Söta mamma, jag rår ej för att jag har så dålig mage, medlade sonen med en suck, Om det vore nog med dålig mage; men både hufvud och kropp äro i samma predikament. När du nu är ett sådant nöt, som du verkligen är, och ickekan göra ett grand för din egen bergning eller lycka, så tycker jag, att du åtminstone kunde göra som jag säger dig i ett så vigtigt fall. Om jag dör, hvem tror du bryr sig om dig eller belastar sig med din person, så vida de ej äro tvungna dertill.n ,Herre Gud, så hård mamma kan varal, snyftade den stackars herr Wilhelm. Jag vill ju göra allt hvad som kan vara bra, men fria det kan jag alldeles icke. Ack om mamma ville göra det ändål Nå så skall jag väl göra det då. Se så, torka nu bort tårarne, min gosse! Jag menade ej så illa.n Nu aflägsnade sig mor och son och Cecilia återtog leende sin läsning. Men ödet bade i dag beslutat föra hennes gäster, under deras mest förtroliga meddelanden, i hennes närhet, och snart hördes ännu ett par promenerande. (Forts. följer.) —p— — ANEKDOT. På slottsporten i Wien, öfver hvars hvalf man kan promenera, stå orden: Justitia est fundamentum regnorum. — En skön rättvisa, som man går både öfver och under! anmärkte en resande. — AÅNEBDOT. Då en oflicer utmanade en jude vid namn Israel Löwe på pistoler, och sade till honom: Om ni ej infinrer er, så är Di en hund! svarade den sednare: Jog vill likväl hellre vara en lefvande hund än ett dödt lejon.