Aftonbladet – 23 oktober 1849, sida 3

på middagen aflidit, infördes Nilsson, som, eftel meddelandet af denna sorgliga tilldragelse, uppmeanades att nu agifva en sanningsenligare berättelse. Nilsson erkände nu, att det varit han, som omkullslagit hr Gillberg, och berättade angående förloppet, att då han, säsom han i går uppgifvit, vari! nödsakad att, vid början af Kungsbacken, stadna en stund efter siit sällskap, drängarne Andersson och Larsson, samt dessa fortsatt gåendet uppför backen, hade han tyckt sig förmärka, att krångel och bråk uppstått längre upp i backen, hvarföre han skyndsamt begifvit sig efter kamraterna. Kommen halfvägs i backen, eller utanför badarmästaren Östbergs rakstuga, hade Nilsson funnit kamraterna i ordvexling med några herrar, hvarföre han, i ändamål att hjelpa sina kamrater, tilldelat en af herrarne en knuff, så att både herrn och Nilsson sjelf dervid omkullfallit. Rädd att erhålla stryk och komma i något spektakel, hade Nilsson derpå upptegit sin mössa, som fallit i gatan, och sprungit från stället, tagande vägen omkring qvarteret. Återkommen utanför Östbergs rakstuga bade Nilsson, som funnit en mängd folk stående derutanför, af nyfikenhet ingått dit, der ban före sig funnit drängen Andersson, hvilken, vid Nilssons inträde, genast utpekat Nilsson såsom den der begått väldet. Tillkommen polisbetjening hade då eftersökt och anträffat drängen Larsson, hvarpå alla tre blifvit nedförde till polisvaktkontoret, der de blifvit ålagde att vid hemtnings äfventyr till påföljande dagens polisförhör sig inställa. Drängarne Larsson och Andersson, tillfrågade af hvad anledning de kommit i ordvexling med de omnämnde herrarne, förklarade båda bestämdt att de icke ordvexlat med någon. Andersson berättade att då han och Larsson före Nilsson gått Kungsbacken uppföre, hade de hört skrik och oväsen nedanför backen. Troende att Nilsson råkat i någöt krakel, hade Andersson då föreslagit Larsson att de borde efterse huru härmed förhöll sig, men då Larsson svarat att han icke brydde sig derom, hade Andersson ensam nedgått, då han funnit en karl liggande utsträckt på gatan. Nilsson hade då icke synts till. I samma ögonblick hade en herre tilldelat Andersson 2 käpprapp, under utrop, att Andersson vore en af våldsver arne. Upprörd häröfver hade Andersson genast medföljt in på rakstugan, dit den sårade inburits, samt der genast uppgifvit sitt namn, hvilka han haft i sällskap samt besvarat de frågor man ställt till honom. I denna berättelse instämde Larsson. Nilsson, ytterligare uppmanad att sanningsenligt berätta af hvad orsak han skuffat öfverkommissarien Gillberg, påstod likväl enträget att det varit för att taga kamraternas parti, som han trott vara inblandade i ett slagsmål. Tillfrågad om han vid tillfället möjligen ej varit riktigt nykter, svarade Nilsson att han på eftermiddagen i kamraternas sällskap endast förtärt en toddy och 2:ne supar. — Drängarne Lars son och Andersson, tillfrågade om de ansett Nilsson vid ifrågavarande tillfälle hafva varit fullkomligt nykter, svarade båda, att Nilsson varit litet ankommen, dock ej så, att han icke vetat hvad han gjort. Att de på eftermiddagen förtärt mer än en toddy, bestredo dock både Larsson och Andersson, och äberopade till bevis derpå en vågkarl vid namn Wallin hvilken person nästan hela tiden före uppträdet varit i deras sällskap. . Nilsson återfördes till häktet och målet uppsköts på några dagar, till dess medicolegal besigtning hunnit att verkställas. I går var åter det s.k. Sjöbergska målet före vid kämnersrätten. — Protokollet för föregående rättegångsdagen upplästes och justerades. Såsom icke förut omnämndt, kan anföras att bland de sängkläder, som fru Netze) förvarat för Jonsson, var äfven ett täcke. Herr Sjöberg begärde få framställd en fråga hvarifrån den fjäder tagits, som blifvit ifylld det toma bolstervaret? Denna fråga framställdes af ordföranden till fru Sjöberg, men då hon dröjde med svaret, föll hr Jonsson in med den förklaringen att han låtit stoppa bolstervaret med spån, och anmärkte dervid att det var sådan som gubben Noach tillverkar. En af rättens ledamöter anmärkte att gubben Noach hade tång till stoppning, och någon annan trodde sig veta att det var gräs, ja till och med patentgräs, men hr Jonsson vidhöll sin uppgift att hans bolster blifvit stoppadt med sådant som var hyfladt, och brydde sig icke om hvad de andra herrarne trodde gubben Noach hafva begagnat. För öfrigt bestred hr Jonsson att han vore skyldig lemna några upplysningar i detta fall, då det ålåge hr Sjöberg bevisa att något honom tillhörigt bolster blifvit af Jonsson mottaget. Hr Sjöberg frågade om kongl. sekter Jonsson så ledes legat på hyfvelspån i hans hus, hvarpå intet svar blef afgifvet, hvarefter hr Sjöberg, under förmälan att han ansåg hrr Eneberg och Troili hafva uppträdt såsom parter emot honom och icke såsom vittnen, inlemnade en lång skrift, hvilken af ordföranden upplästes. Denna skrift gick ut på attjäfva brr Enebergs och Troilis vittnesmål, men innehöll tillika en hel mängd, hvilket icke hörde till saken, men som var på det högsta opassande att sålunda framdraga, såsom innehållande obestyrkta beskyllningar och förnärmelser mot så väl de båda vittnena som mot hr Jonsson. Hr Jonsson ville hafva reda på författaren till denna skrift, som han påstod hr Sjöberg icke kunnat uppsätta, men denne förklarade att han skrifvit och underskrifvit densamma, samt ville derföre ansvara. Sedan nu icke vidare var att anföra med afseende på vittnena, förklarade hr Sjöberg att han fullföljde sin talan i enlighet med hvad han förut anfört. Aktor deremot, stadsfiskal Lindborg, begärde 14 dagars anstånd och del af handlingarne för att med slutpåståenden inkomma. Emot detta yrkande hade svaranderna intet att invända, men i sammanhang dermed uppstod en scen, hvilken väl knappast någonsin haft sin like inför kämnersrätten. Hr Lindborg hade förut vid ett annat rättegångstillfälle yttrat sig i ett fall, som hade sammanhang med att få ett snart slut på målet, och dervid tilllagt ett uttryck, ungefär af följande syftning: så att Jonsson måtte kunna skaffas ur staden, ty här bar han icke annat att göra än att ställa till ovänskap mellan makar. För att nu värja sig mot denna beskyllning, som hr Jonsson ansåg innefatta en tillvitelse för lösdrifveri, fremlemnade hr Jonsson ett intyg från vederbörande i krigskollegium, hvarigenom han styrkte att han vore förordnad att i detta embetsverk förestå en kanslisttjenst. Stadsfiskal Lindborg uppsteg då i synbart uppretad sinnesstämning och utlät sig: Om Jonsson icke är lösdrifvare, så skall jag laga så att han snart blir det; jag har redan varit uppe och talat med krigsrådet Salomon derom. , Säger stadsfiskal Lindborg det? frågade hr Jonsson. Ja det gör jag; man skall väl laga, att man blir af med en sådan äktenskapsdjefvul! Det här blir sådant, att vi få börja anteckna uttrycken, inföll ordföranden, hvilket också skedde. Derefter uppsköts målet på 14 dagar. Om hr Lindborgs uppförande gör hvar och en efter godtfinnande sina reflexioner, men man måste