Aftonbladet – 22 oktober 1849, sida 2

märksamheten ifrån honom med att presentera de öfriga gästerna. Sedan assessorskan blifvit väl befriad från sin stora hatt och satt sig i ro, sedan hon kastat några sötsura ord åt ryttmästaren och hans fru, och några hvassa blickar på de båda baronerna, lugnade sig sällskapet, så att man kom till ett artigt småskratt, hvilket för Cecilia var en verklig hugsvalelse. Hur mången gång under loppet af denna qväll suckade hon ej inom sig: Ack, att Walfrid vore här! Hur olika var ej denna tumultuariska supt med prat och oreda al barnen, som än skreko derför att de ville ha mat och än derför att de ingen ville ha, emot dessa små trefliga måltider, hvilka Walfrid och bon under skämt och samtal förtärt i detta lugna hem. När den sista gästens godnatt ändtligen bortdött och hon satt ensam i sin kammare med gamla Sara, kände hon sig löst ifrån ett förfärligt tvång och kastade sig om hennes hals, nära att brista i tårar. Trösta er, kära barn,, sade gumman vänligt, ;ni vet ju att professorn snart är här igen. Nu skall ni bara vara spansker emot alla de här mensniskorna, för så var det professorn sade, då komizer kan nog., Nej, Sara, svarade Cecilia leende, han sade ju tvärtom att jag skulle vara artig. Ja så — var det så — på det ni må få behålla dem i all er tid — gör det, kära hjertans! — Jag tycker då att de äro så förargliga allesammans, så vore jag I ert ställe, så . .. Jag bar intet annat emot demp,, skrattade Cecilia, än att de äro här. Ja, det är väl nog det, svarade Sara förteytsarmnt. Så kommer den der fåran Stylin och säger: Det är för väl att mamsell har nåsot som muntrar henne, medan professorn är ;Oria. ,Säger Lan dei? starade Ceeiia tankspr dt!