Aftonbladet – 20 oktober 1849, sida 2

Vi blefvo ju emottagna på trappan, min vän, svarade herrn med ett tvetydigt leende, under det han rättade sin halsduk och såg sig i spegeln. Med den våta läderrocken och mössan hade han äfven aflagt sin missnöjda min och presenterade nu ett halfgammalt, gult och inmarigt ansigte, omgifvet af ett tunnt, rödaktigt hår. Jag är ganska frusen, sade frun gnuggande händerna. Gud låte ej denna resan taga de få år som kan återstå af min lefnad, det vill jag önska för barnens skull; hos dig kan jag nog bli ersatt. Kära Lisen, sätt en nål i min krage så att den ej kör upp i nacken så horribelt. vÄr jag bra nu? frågade mannen rätande på sig och lemnande sin hustrus rörande reflexioner å sido med ett förvånånda lugn. Ja kära du, säkert så bra som det behöfs på landet, svarade frun i matt ton. Nu tar jag Oscar i handen och Lisen får gå efter med Ebba och Cecilia. ,Cecilian, sade mannen förvånad, Olivia menar du väl Nej, jag menar Cecilia. Hon är ju döpt till Cecilia också, och vi beslöto jw att hon skulle kallas så, efter sin tant, min syster. Ja så, Ja det var rätt det, svarade mannen i det han öppnade dörrn för karavenen. Straxt derefter knarrade salongsdörrn. Cecilia reste sig långsamt från soffan, lade bort sitt arkete och gick emot sina gäster. Cecilia! utropade frun med en ton af smältande ömhet, och innan Cecilia ännu hunnit bereda sig derpå, flög: den ömma. systern i hennes famn med den mest exalterade förtjusning. Än slet hon sig derur för ätt betrakta henne under lyckligt frambringade tårar, än omfamnade hon henne åter. 2 (Forts. följer.)