Aftonbladet – 20 oktober 1849, sida 1

öppnas! Hvarför fick jag ej se allt ifrån dei vackraste sidan om den också ej var sann! Skulle det väl alltid varit möjligt ? svarad den gamle herrn skakande på hufvudet. Jo, Walfrid! jo det skulle varit möjligt on ej detta olyckliga arf gjort mig bemärkt. Ack)b tillade Cecilia med ett vemodigt leende. Mar äger aldrig något så stort värde att det ej kar döljas, det är blott rikedomen som gör oss för: stora för att förblifva obemärkta. Denna dag har gifvit mig en erfarenhet, som hela mir förflutna lefnad aldrig låtit mig ana. Vill mar se allt lågt, allt uselt och smutsigt inom menniskorna, så behöfver man blott visa dem glansen af en oväntad rikedom och den skall uppväcka, om det finnes, något orent och oädelt frö på botten af deras själ. Men kanske går jag för långt. Dessa falska och smickrande bref ha gjort mig orättvis. Fyra personer äro dock en bra liten del af verldenv. Blott en profbit — ja! — sade Walfrid torrt. Du vill betaga mig ända till sisa skymten af en god villan, svarade Cecilia; pvi skola ej tala derom då. Jag älskade så högt mitt oberoende, mitt lugn och min enslighet, att ingenting kan ersätta det. Således kastar jag utan saknad bort den fördel, som hotar att beröfva mig det. Må de taga denna lumpna lycka, som jag så litet skattar. Jog begär eudast att få förblifva i ro. . Nej, min vän, så skola vi ej resoneran, sade Walfrid allvarsamt, i det han vänligt strök sin fosterdotters glänsande lockar. Det vore barnsligt handladt och du skulle ångra det. Om du sätter värde på mitt omdöme och mina råd, så låt mig styra detta. Vi kunna i alla ändelser ej undvika dessa besök.n Jo, det kunna vi visst, afbröt hon beslutsamt. Vi resa ännu denna dag här rån och itervända först sedan här åter är Iugnt