Aftonbladet – 20 oktober 1849, sida 1

SMÅSAKER AF N. Xx. EN AÅRETAGERSKA.) Vidare i texten dåp, sade hor slutligen Hvad mera nytt?, De äro till dig, dessa tvenne,, sate Walfrid liksom glad att slippa dem. Nu är det din tur att läsa för mig. Jag känner hvarken sigill eller stil, förklarade Ceciliz efter någon granskning. Hor började derpå: Dyra Cesilia, älskade syster! Syster! sade hon nu i sin ordning förvånad. Jaså, det är väl från någon af mina halfestrar då. Hvad kan hon vilja mig, som hon sBapt känner till namnet ? eHelsa på dig, helsa på dig! det kan jag slå vad med dig omv,, sade professern föraktligt Jeende och trummande på stolskarimen. Akl Nå-nå läs då, få vi hörav. Dyra Cecilia, älskade syster! Syster! ljufva och heliga namn! Hur länge sedan är det ej som min tunga uttalade det. Men i mitt hjerta har det ständigt genljudat liksom ekot i en sweizerdal, ty deri förvaras tusende gudasköna minnen från den länge sedan flydda morgourodnad, som kallas barndom. Den är solen i värt lif, månan öfver vår graf. O, barndom! sälla tid som jag begråter, säger jag med fru Lenngren. Enfans! seul bonheur veritablen, utropar fru Stael. Å bevarss, sade professorn torrt i det han med tillbakalutadthufvud och halfslutna ögon följde hvarje ord med en viss spefull uppmärksamhet. ) Se ÅA. B. JG 244, 243 och 44.