Aftonbladet – 20 oktober 1849, sida 1

tanke:! Tiden går, solen sjunker, drifvorna smälta berget .mossas ock förvittras, blott ett står qvar det är wår vänskap, vänskapen hos tveane tvillingsjälar den förändras ejn. Nej der mossas visst icke, om man skal tro ordspråket om .en sten som efta vältes omp inföll Walfrid. Liksom den blyga, oskuldshvita sippan står den qvar under snön, under dödens natt, och svingar sig förvandlad ifrån puppa till fjäril emot himlen. Ganska sublimt! anmärkte professorn med komiskt allvar. Hon förefaller mig sjelf som en fjäril förvandlad till puppa. Men mitt hjertas minnen föra mig för långt bort. Om de framkallat en känslans tår i ditt milda öga, dessa allvarliga reflexioner, så ångra ej demra tår, ädla, högsinnade vän! Den är en offergärd åt minnet. Vi qvinnor — helst vi, som äga ett rikt, vekt och glödande hjerta, en ljup och själfull fantasi och höja oss öfver de vanliga; wi lefva ju af tårar. Snart skall jag juta de ljufvaste sådana, då jag tryekes emot let enda likstämmiga hjerta, som klappar för nig på jorden. Ja, Cecilia! jag bäfvar för det jufva ordet, den öfverraskning du skall känna iu, den delar jag. Knappt har du läst detta å omfamnas du af din varma, trofasta Eugenie. Walfrid, såg sig rädd omkring vid denna luthotelse. Hvad var det jag sade? utbrast an ironiskt. Det är verkligen oförskämdt,, illade han med en föraktlig knuff åt det öppna refvet, som Cecilia i sin tankspriddhet räckte t honom. Hon lade leende ihop det och började funlera. Jag ser nu med dina ögon; Walfridx, ade hon slutligen. Man vill förklara mig rig! Mig eller rättare mina pengar. Hvad et fins mycket ömkligt och lumpet som jag ) vetat af. Ack! hvarför skalle mina ögon