Aftonbladet – 20 oktober 1849, sida 1

sBu afbryter mig, sade Ceeilia med de slags Törlägenhet man stundom ej kan :hindrs sig ifrån att känna på andras vägnar. Hon ibostaGe och fortfor: . Q, Cecilia! Skulle jag slutit dig till mitt varma iklappande hjerta så ofta det trånat.derTefter, då hade vi väl aldrig varit skiljda åt. Strålande har elden brunnit på vänskapens:heJliga altare; och på detta altare har jag framI burit mina tårar, mitt bristande hjertas suckar, oeh dess sällhetsjubel. Allt, allt för dig, för dig allena syster! Vän! lycka! verld! himmel! allt! och hvad kan oekså vara hjertat närmare än den som hvilat under samma hjertanx. Ett obetydligt misstag af mindre vigt idet helan, afbröt åter professorn, dra på du, mitt barn I Lekt samma sekar,, fortsatte Cecilia, hvilat på samma läger, ätit samma bröd, varit i serg och glädje er själ och ett bjerta. A heart and a soul, som Bulsver uttrycker sig så sublimt. Ser du någor vacker afton solen sjunka i ett gyldene moln vid en klar horisont och näktergalen slå sina ljufva toner i eypressen öfver ditt hufvud, låt det vara en helsning från flydda dagar, ty det är bilden af barndornskärlekens rosor, uppspirande på emma buske under den brustna pelargången af en moders kärleky. Walfrid baxnades men teg och tog blott en ännu mera högtidlig ställning. Cecilias dröjande röst utvisade att hon hade för afsigt att i all hemlighet göra en helsosam utgallring i den nya vännens utgjutelser, men professorn som märkte hennes uppsåt, sade helt gladt: kära barn, låt oss för all del ej gå miste om något af dettap. tar Nå, så må det gå dån, svarade Cecilia i det hon lade brefvet på sitt knä för att rätt skratta ut, och derpå återtog: Hvad är lifvets glädje och lifvets sorg? Hvad är sjelfva lifvet? Djupa