Aftonbladet – 19 oktober 1849, sida 2

J MHTISTITICHOMINSJCEHYABENRS OHCHLIBA INVIgDING Uppe Iskjutes till nästa år, då någon anledning lärer vara för hand att hoppas, det H. M. Konungen torde Imed sin höga närvaro behaga illustrera btgges högtidliga öppnande Alt terrasseringsarbetet på den mycket större Christinehamnsjernvägen är nu färdigt och utläggandet af rails der börjadt. LITTERATUR. Frey, LIX häftet: N:o 7 för 1849. Den litterära tidskriften börjar detta häfte med en afhandling af B. E. M(almström) Om den esthetiska vetenskapens studium, hvilken säkert är mången kärkommen ur mer än en synpunkt. Då förf. är en sedan flera år tillbaka känd och aktad skald, fägnar det allmänheten utan tvifvel att se theoretiskt framlagda de grunder, hvarefter han förut praktiskt gått till väga. För det andra, då den afhandling, som här bjudes, utgör, såsom den sjelf säger, ett fragment af akademiska föreläsningar, såIledes ett slags prof på hr M:s sätt och förmåga att hålla sådana, måste detta väcka en särskild uppmärksamhet, enär man troligen ej Jutan skäl på många håll hyser den förmodan, att hr M. en dag torde komma att intaga den esthetiska lärostolen vid Upsala akademi, eller låtminstone starkt kompetera dertill. Hvad beträffar sjelfva innehållet af förevaIrande afhandling, vilja vi icke inlåta oss i en lnärmare kritik deraf, dels såsom öfverflödigt, då troligen hvar och en, som sysselsätter sig med den filosofiska sidan af konsten, äfven tar notis af Sveriges för närvarande enda lilterära tidskrift; dels också derföre, att, ehuru det kan vara en eller annan punkt, hvari vi för vår del tänka något olika med denne förf:e i Frey, det likväl skulle erfordras ett annat forum att utkämpa striden derom. Ling! hellre göra vi oss ett nöje af att erkänna allt det obestridligt goda i uppsatsen. Vi önska blott i förbigående vidröra en omständighet, som synes oss hvila på något litet missförstånd; eller, om det så icke gör, lättligen af förf. sjelf vid tillfälle kan klarare upplysas. Hr M. anmärker och beklagar, i likhet med nästan alla konstfilosofer före honom, att man föraktar och fördömer sköna konstens theori: att man anser den som ett onödigt, lärdt och löjligt pedanteri: att man i våra dagar diktar som om poesien icke hade några lagar att följa ; och att man kriticerar likaledes. Hvad menas, månne, med denna anklagelse? Det är verkligen en sanning, att man om en och annan begåfvad skald beklagat, att hans poetiska ådra förtorkat, att hans ingifvelse upphört eller åtminstone starkt aftagit, sedan han öfverlåtit sig till filosofiska studier öfver konstens väsende vidare och djupare, än hans poetiska karakter i öfrigt tålt, eller kunnat smälta utan att förlora inspirationen. AÅfven är det en sanning, att allmänheten, genom upprepade erfarenbeter om det vacklande i konstfilosofernes principer, ej sällan förlorat någom del af aktningen för de sednare, och tyckt dem mindre bestå i absoluta theoretiska grundsatser, Isåsom de dock vilja hetas vara, än allenast i abstraktioner från någon stor artists sätt att Itillvägagå, uppsnappade af en efteråt kommen tänkare, men ändrade, så fort en annan reflektör företagit sig att abstrahera och uppgöra reglur efter någon annan stor artist; hvadan allt ytterst synts grundadt endast på hvad konstnärerne gjort, men icke på en o vansklig theoretisk princip, såsom sådan. Att dessa begge motsatser möjligen kunna förmedlas, bestrida vi visst icke. Likväl har det ej ännu skett. Men, om det ock måste erkännas att Esthetiken såsom vetenskap fåkatien viss misskredit hos publiken genom allt detta, så följer alls licke deraf, hvarken att skalderna dikta, eller böra dikta, eller af någon uppmanats: att dikta så, Isom om poesien icke hade några lagar att följan. ISaken hvilar på en distinktion, som är nödvändig att göra. Det är skillnad emellan att hafva I poesiens alla lagar fullt medvetet framför sig såsom lett regulativ, hvarefter man under konstens utlöfning handlar; och att hafva samma lagar, limplieite och omedvetet, men icke derföre minldre verksamt, liggande i själens väsende, då Iman under konstutöfningen går mera inspirativt och instinktivt till väga. I intetdera af Idessa två fall är det likväl frågan om att icke lfölja poesiens lagar, eller att inga sådana hafva, leller att förneka dem. Men man torde utan fara för misstag kunna säga, att det sednare af dessa tvenne sätt för Iskalden är det fördelaktigaste; och det till den grad, att det ofta varit ett vilkor för att rätt lyckas i artistisk produktion; hvaremot det förra vanligen medfört artistens upphörande såsom konstnär, och hans förvandlande i stället till improduktiv konstdomare. En så allmänt bekant sak känner säkert hr IM. Vi frukta således icke att han vill öka antalet af dem, som obilligt tro, det vårt tidehvarf önskar utrota konstlagarne, eller vägra deras inflytelse, derföre, att man påstår dem hos den rätta artisten böra ligga till en del i det omedvetna och hos honom verka inspirativt. De mekaniska reglorna göra naturligtvis härifrån ett undantag, såsom angelägna att hafva alla i det fullt uppklarnade medvetandet. Månne väl detta nu innebär att poetisera -Iregellöst? Månne icke t. ex. Bellman diktade .lefter rena och djupa konstlagar, ehuru han troligen icke hade minga af dem för ögonen lelter i sin kunskaps makt? Handlar icke på samma sätt oskulden och naiveteten efter himImelska lagar, utan att alltid veta redogöra för Idem, emedan de verka i instinkten? Och konsten I— hvad blir den, om den icke får vara naiv? -JOm genom de för medvetandet till alla delar I fullt uppklarnade konstförhållandena naiveteten försvinner, så behöfver artisten dermed visst icke upphöra att vara en aktningsvärd menniska, men han fortfar icke mer som artist i högre mening, utan blir i stället något annat, må, lhända något högre (åtminstone ofta i sin egen -Itanke). Han blir kritiker: domare öfver andra konstnärer, och öfver konsten i allmänhet, hvilken han beyriper i samma min, som han egentligen skiljer sig derifrån. . CA PJ er rr nm Fr TT är. age Miccföratånd