Aftonbladet – 18 oktober 1849, sida 2

skaka på sitt stora hufvud under ett försmädligt leende, som visade en rad af gulnade tänder. Hur gammal är hon? frågade militärn, på måfå besvarande den andres mimik med en tvetydig grimas. ,Hur kommer det sig att bror frågar det, då bror är en ibland hennes bekanta? Jag har aldrig sagt att jag är hennes bekantep, svarade Ruterbaum med någon förlägenhet. Saken är den att jag varit akademikamrat med hennes fosterfar, och länge tänkt att helsa på honom.n Ja så. En egen karl det der, mycket egen. Ett oroligt hufvud, till och med litet egare kunde man säga. Ar den der unga herrn också af hans akademikamrater? frågade han plirande med ett öga på löjtnanten, som förvandlats till ett salongslejon ifrån en dammig och sömnig resenär. Nej, det är min son. . En ung baron Ruterbaum således, mjuka tjenare! Den unga eleganten besvarade anropet med en stum böjning på hufvudet, oc. återtog derefter sin förra vårdslösa och förtjusande ställning. Så vida vi ämna oss fram i dag, så vore det kanske tid att fortsätta resan), sade han vänd till fadern. Ja men: om bror så tycker, så... svarade den gamla militären med ett slags afskedshelsning åt den andra vagnen. Jag ör alldeles af samma mening,, sade Portsten; den unga baron är otålig, som ungdomen brukar vara, ehuru man på hans min skulle tro att han väntade sig mindre roligt. Jag tror dock att han träffar ett ganska valdt sällskap. Sällskap? frågade hastigt den äldre Ruterbaum. . — ,Ja, min kusin. Enkefru Linden med sin son ämnar sig dit, och det är en mycket red