Aftonbladet – 18 oktober 1849, sida 2

gå för kusinen då. Jag får väl upplysning om den saken sedan. Du möter detta förtroliga och ömma anrop med bra stor likgiltighet! skrattade Cecilia. Min älskade kusin! återtog endast Walfrid i frånstötande ton. Med det glada hop att jag ej alldeles är förgäten, kommer jag att i egen person upplifva gamla minnen, min goda Walfrid, då jag på en liten lustresa, som jag beslutat företaga, tittar in i ditt hem. De år som gått, sedan vi sågo hvarandra sist, hoppas jag ha lemnat lika liten kyla qvar för dessa minnen inom ditt hjerta, som inom mitt, och derföre tror jag att jag och min son skola bli välkomna. Må denna korta ingress vara nog. Mera snart muntligen af din Amalia Linden.n Allt för agreabelt! sade professorn leende. Dessa samtidiga uppfyllanden af årslångt närda önskningar att se mig! Denna plötsliga vänskap, som man helt hastigt letat fram! Dessa besök! Gud vet hur menniskor kunna ha ett så godt minne. Det är mera än jag kan skryta af. Att de kunna vara till den grad dumma, eller rättare, tro mig om att vara det så grundligt! Min kära Cecilia, jag bar dig att tacka för många vänner och slägtingar, slöt han leende, utsträckande sin hand emot den förvånade flickan. Anklaga icke mig, Walfrid, utbrast hon, skrattande. Din misstro går för långt, tror jag. Om den goda frun kan ha några egennyttiga afsigter, efter som bon har en son, så kan du väl ej anklaga den der gamla vännen heller för dylika. Jo, min sann! Han torde nog ba en son ban också. En biperson i ett bref, men en hufvudperson i verkligheten. Dessutom är ban å prendre sjetl.n Cecilia svarade blott med att skratta. (Forts. följer.)