Aftonbladet – 18 oktober 1849, sida 2

Och så förklarar jag dem ännu, svarade Cecilia gladt. Men jag är ganska nyfiken att lära känna innehållet, likväl. Du får således vara föreläsare: jag är idel öran Walfrid tog, efter ett hastigt väljande, ett af brefven och började, sedan han långsamt brutit och uppvecklat det: Hedersbroder! Jag tager mig härmed friheten påminna dig om en gammal ungdomsvän och akademikamrat, som länge närt den önskan, hvilken jag nu helt ogeneradt ämnar tillfredsställa, nemligen att helsa på dig. Jag har, allt sedan min hustrus död, hvarje år gjort längre och kortare utflygter ur mitt tomma och ensliga hem, för att förströ mig. På en sådan är det nu som jag ärnar taga din gästfrihet i anspråk några dagar. Nästan samtidigt med detta bref inträffar jag sjelf och får då ytterligare göra vår gamla vänskap gällande. 0. C. von Ruterbaum.n — ,Ja, detta var högst oväntadt! sade Walfrid tort, under det ban vek tillsammans brefvet. Och just icke särdeles behagligt. Jag tillstår att jag ej älskar sällskap af personer, som icke intressera mig. Några dagar gå dock snart och ... Nu vill du riktigt förkrossa mig med din seger!, afbröt Cecilia med ett hälften nedshget, hälften skalkaktigt uttryck. Ditt leende är så meningsdigert, att jag ej tillåter dig att tala mera. Nå, så låt oss gripa till nummer två af denna brefflod, sade professorn, i det han vände upp sista sidan af ett nytt bref, hvars stil visade att det var ifrån ett fruntimmer. Amalia Linden, sade ban lårgsemt. Åmalia Linden! Det är mig en gåta!, tillade han i bestämd ton, skakande på hufvudet. Min älskade kusin! Hvad för slag! utropade Lan i parenthes. Min älskade kusin! läste han åter. Nå, låt