Aftonbladet – 18 oktober 1849, sida 1

ligt hjelpte tiil :att plocka in dem tillbaka, åt: följda af Lisen som blott haft det dubbla he: jsväret att akta sina garneringar vid det mödo Isamma uroch istigandet. I pJa! hvad skall man göra? Du må välieke tro att det är så roligt heller att sitta på det här sättet inklämd med dem hela dagen, oeh höra deras kält. Och med en trött och uppledsen min tog den friserade frun upp en dubbellernjett och såg utåt. Det kan väl ej vara det .der stället der nere heller?p frågade hon Jag tycker att det är ett bra oansenligt hus., Jo det lärer vara det rätta om vi någonsin komma dits, svarade mannen buttert. Du säger det på ett sätt som om jag skulle: vara skulden till hela resan. Nå Oscar kan du icke vara stilla, du har ju varit ute en gång. Jag undrar hvem som först föreslog färden, om det var jag eller du. Herre min Gud, Olivia du trampar precis fötterna af mig, sitt då stilla en gång. I alla fall om vi vunre något defpå så vore det väl ej dig emot som jag tror., Herrn svarade blott med en varnande sidoblick på tjenstfliekan. Frun såg åt ett annat håll för att inbilla åonom det denna blick undsluppit henne, och suckade lätt under det hon framtog ur vagnsfickae åtskilliga mutor åt barnen, bestående af torra tårtbitar, sönderfallna bakelser och dylikt. . Nu äre vi klara igen, förkunnade skjutebonden. Vagnen knäpptes åter till, herrn hoppade upp på kuskbocken och sällskapet rullade iter i väg. På andra sidan om samma upphöjning af väsen höll en annan vagn stilla under tvenne sranar. Det var en lätt droska hvari tvenne l. rerrar inqvarterat sig. Ar du verkligen säker på, min gosse, att let är rätta stället, som syns der? frågade, i änd till skjutsbonden, den ena af de resande, lc n tjock militär som bar sina femtio år förträft