Till Redaktionen af Aftonbladet! Sistlidze söndag hade de som bevistade gudstjensten eller sockenstämman i Storkyrkan härstädes tillfälle att bevittna ett af dessa vämjeliga skådespel, som för öfrigt nästan hvarje söndag vppföras i de flesta af hufvudstadens kyrkor, framme på gången närmast stora ingången; men vid detta tillfälle under verkligt upprörande omständigheter. Det var en förlorad stackare, som genom en stöld hade förbrutit siz mot samhället, och nu genom undergående af uppenbar kyrkoplikt återupptogs i församlingens gemenskap. Under hela gudstjensten såg man denne usling skälfvande af köld, i en tunn och trasig rock på knä på den såkallade tjufpallen. De nakna fötterna voro icke betäckta af annat än ett par tofflor med afslitna sulor ur hvilka de orena hälarna framlyste. Man föreställe sig med huru mycken andakt denne förkastade person, som utgjorde ett föremål för mängdens sidoblickar vid inoch utgåendet, skulle i känslan af sin öfvergifvenhet kunna öfverlemna sig åt ångrens och andaktens intryck; och med huru mycken uppbyggelse och föresats till bättring, han sluter ligen, halfstelnad af köld, skulle emottaga den aflösning, som presten meddelade. Skall då icke en gång denna förnedrande andeliga och i fall, sådane som det nu nämnda, äfven fysiska tortur kunna afskaffas? Insändaren för sin del tillstår, att han i denna scen fann någonting i hög grad sårande för menniskokärleken, och gissar att många delat samma intryck, samt har icke kunnat underlåta att lemna ett offentligt uttryck af denna känsla.