Aftonbladet – 17 oktober 1849, sida 2

själ, som njuter af att lefva och känna att den tefver. Mera än volymer af hvad verlden kallar lärdom och vishet innehöll en enda af hans omfattande och djupa tankar; ty de voro rika och klara som de föremål, kring hvilka det dröjde, enkla och dock oändliga som den natur, hvari de iefde. Cecilia, som hade fästat sina ögon på honom, följde liksom tyst hans tankegång, och båda vaknade upp ur sina drömmar då den dörr, som ledde ut till dem inifrån huset, öppnades och Sara utträdde med en stor bricka, der det brokiga postlinet och den blanka silfverkannan togo sig väl ut emot den krans af friska blommor som omgaf dem., Hvarifrån denna blomsterståt, kära Sara? smålog den unga flickan i det hon nu först blef varse att ej allenast brickan utan stolparna till soltältet voro utsirade, och att Sara till och med, hade er stor blomsterqvast på bröstet. Ah, det är ju Cecilias tjugofjerde födelsedag i dag, vet jag, svarade Sara mysande, i det hon liksom händelsevis förde den ena kanten af brickan närmare sin matmor, hvilken dervid blef hvarse något undanstucket bland blommorna. — Gud välsigne och beskydde er både i dag och allt framgent; harangerade Sara med en rörd darrning på målet, som hon ville dölja, under det Cecilia letade fram hennes gåfva. Ack, se detta vackra nät har du knutit åt mig, bara för det jag en enda gång talade derom. Tack goda Sara, och med nätet kastadt öfver armen tog hon den gamla om halsen och tryckte en kyss på hennes frodiga kind. Kors så ni kan bråka Ni skuffar ju bindmössan på sned. Barn äro då alltid barn, muttrade Sara under det hön såg ned för att dölja tåren som uppsteg i hennes öga och glädjerodnaden på hennes vänliga ansigte. Barn,, skrattade Cecilia. Om hela verlden vore så artig som du, då vore vår ungdom ej