Aftonbladet – 17 oktober 1849, sida 2

Det låter sällsamt; hvad önskar du då? Det vet du redan. Jag önskar att du måtte i en framtid göra ett godt bruk af den rikedom du nu har fått, men för att kunna det önskar jag först och främst, att du mitte få behålla den och vara fri.n Men min Gud, jag är ju fri. Jag vädjar till dig, Sara, som så ofta beklagat dig öfver mig. om jag lider af något tvång. Kära barn, det vet ni väl, att jag ej förstår mig på sådant. När professorn säger att ni behöfver vara fri, så behöfver ni det också, det kan ni vara säker på. Och med denna lugna slutsats lagade sig Sara till att gå med sin bricka. Nå om jag erkänner det, svarade Cecilia muntert, så erkänner jag dock aldrig att det skall väcka något gräl emellan oss. : Har det då icke redan gjort det? svarade professorn; om du, för att vil använda hvad du äger, behöfver komma i tillfälle att sjelf få : disponera det, så behöfver du för detta ändamål åter underkasta dig det förslag jag gjort i dag. Jaså,, svarade Cecilia, i hast allvarsam. Sara! Walfrid vill lemna oss. Han vill resa bort.n Åb kors i Herrans namn! Hvad har ni då gjort, barn! sade den beskedliga gumman i en på en gång förfärad och förebrående ton, och stannade midt i den öppnade dörrn. Hon har ingenting farligt gjort, svarade Walfrid leende, men du skall nog få höra orsaken. Till dess lagar du emellertid i ordning mina saker, goda Sara, så att jag kan resa när som helst. Sara nickade blott, helt förbluffad öfver denna ovanliga händelse, som hon aldrig kunnat tänka sig. Reser professorn sin väg, så är det aldrig rätt, sade hon för sig sjelf i det hon helt tankfull vandrade genom rummen. Jag kan aldrig begripa hur detta hänger ihop. (Forts. följer.)