UTRISES. FRANKRIKE. De med den sednaste posten mottagna fran: ska tiderna innehöllo nästan intet af större vigt. Man börjar emedlertid anse det för säkert, a? Fälloux ämnar utgå ur ministeren, så snart diskussionen i lagstiftande församlingen om romerska frågan förekomrmit, i hvilken sak han säges vara ense med sina embetsbröder, hvi! la ämna försvara påfvens manifest med åsidosättande utaf presidentens handbref af den 18 Aug. Man tror derjemte att hela ministeren skall begagna tillfället af Fallouxs afgång för att begära afsked och man nämner nästan öfverallt Mol såsom den blifvande konsetipresidenten. En korrespondent meddelar följande ministerlista: Moe president och utrikesminister; Maleville inrikesminister; Benoist dAzy finansminister: Daru för offentliga arbeten; Fould för handen, Falloux för undervisningen, du Petit-Thouuars sjöminister och Schramm krigsminister. Lagstiftande församlingens session den 8 Oktober var icke heller af stor betydenhet. Följande daven skulle Versigny, af venstra sidan, interpellera inrikesministern Dufsure angående flera embetsmäns afsättning. Grefve Mornay, f. d. franskt sändebud i Stockholm, lärer, om man får tro la Pressex, blifva utnämnd till ambassadör i Madrid. Journal des Dåcbats, berättar, att man på flera ställen i provinserna nattetid uppslagit upproriska plakater: så t. ex. i Ancerville, hvarest man i ett sådant anslag under öfverskriften sod grundsats, lofvar folket allt godt, om det blott använder guillotinen för att utrota adeln och presterskapet; i Vouziers (Andennerdepartementet) hade ett plakat underrättat franska folket, att en kommittå bildat sig bland bergpartiet, åsyftande delning af egendomen, samt att det var förbudet för hvar och en att insamla skörden, förr än delningen egt rum; i Tulle hade man sett en med rödt bläck skrifven proklamation, som under öfverskriften: Spådom om en röd republik, innehöll följande förteckning öfver de män, af hvilka den franska regeringen skulle bestå den 3 Januari 1850: Ledru Roilin republikens president, Raspail vicepresident, Lagrange, Louis Blanc, Pierre Leraux, Proudhon m. fl. ministrar. Samma tidning tillägger i detta afseende: Allt detta är visserligen högst narraktigt; men då man sammanhåller dessa agitationsmedel, som begagnas på många ställen, så kan man likväl icke underlåta att häri se ett af dessa försök, som synas vanvettiga, men icke dessmindre ofta nog dölja farliga planer. Hur litet ministeren kan lita på majoriteten visar sig bäst af det konservativa partiets tidningar. Det är i synnerhet inrikesministern Dufaure som är föremål för deras anfall. Man förebrår honom isynnerhet derför att han icke afsätter en hop embetsmän, hvilkas åsigter anses vara alltför demokratiska. Sjelfva Constitutionnel innehåller härom en lång artikel och förmanar ministern att afskeda sådana embetsmän. För öfrigt prisas ministerens hållning af sistnämnde blad. Om prinsen af Joiaville yttrar la Presse följande: Hvem är det, som Frankrike helst kommer Re i Söt NE a I YA RE RN AR FERRARI AE