sagdt likväl. Han gifte bort sin totter.med en gammal god vän; och jag skall säga: mir ärade madam Sara i förtroende, tillade har, seende gig omkring och i hviskande ton, under det han ryckte närmare med sin pall, att hon var högst kedröfvad öfver den giftermålsprocessen.n Blef det process?, frågade Sara förvåmad. Nej bevarsl, svarade gubben ängsligt. nJag menar sjelfva handlingen, jag. Det vill säga, hon kände ingen ömhet för honom i sitt hjerta, inte alls, mir goda madam. Twärtom! fon kände, liksom jag vik säga, en motvilja eller åtminstone ett slags plåga. Stackars fru! inföll Sara temligen likgiltigt, ty hon höll just på att fösta ex stor dahlia på den motsatta pelaren och var ifrigt upptagen deraf. Ja hon var ingalunda lycklig. Hennes man var brukspatron och mycket rik, men kan var gammal som hennes far och ganska hård emot sin fru. Och ser ni, min kära madam, derför var hon just inte hvad jag egentligen skulle vilja kalla belåten. Nenej! svarade Sara. När hon gifte sig då var hon nitton år, och ag också — utan jemförelse förstås. Jag var ned mitt herrskap på bröllopet, och då föll let den unga, nu saligen döda, fru patronessan n att taga mig i sin tjenst. IHvad heter du, nin gosse ? sade hon, der hon stod på trapan, klädd i en hvit rock med fatbolaner på. Jacobus Stylin!, svarade jag ödmjukt. Skulle lu vilja följa med mig till milt nya hem ? rågade hon vidare. Ja om mitt herrskap illåter det, svarade jag. Jag har redan min ants tillåtelse, så vida du inte har något emot letn, sade hon, och så blef jag antager hos fru atronessan. Var Stylin belåten med det då? frågade sara I afbrutna ord, ty hon skulle nu bedöma