Aftonbladet – 15 oktober 1849, sida 2

samma och striden hka hårdnackad och lika obeveklig. Jag har, redan innan du rätt visste din lycka, haft ganska mycket krångel för att göra din rätt oantastlig på laglig Väg. Vet du, Jag börjar åt rgå till min första åsigt i detta fall, och anser lyckan för en olyckan, sade Cecilia med ett modfäldt uttryck i sitt förr så glada ansigte. Skola ej dessa pengar mot min vilja sätta mig in i förhållanden, som jag fruktar? Det talas om strider, om anfall, du vill lemna mig, och allt detta för denna välsignade rikedomens skull. Om du arbetar nu för vårt uppebälle, nå väl, då vill jag heldre i ro arbeta med dig, än på detta sätt kasta mig in i ledsamheter, der utgången är oviss. Vi älska båda ro och frid, låt då heldre alltsammans fara som det kommit.s Nej men, svarade den gamla herrn leende, ,så skola vi ej heller lemna allt i sticket. Du tror ej hvad penningen uträttar här i verlden. Vi skola njuta lyckan af dess makt, denna makt är den enda man har att kasta emot den, det är den enda den förstår. Medan jag ännu kan vara dig till stöd och bistånd, skall du försöka att reda dig sjelf, på det, när jag en gång ej mera kan det, all strid skall vara slutad. Jag hoppas att ingen skall veta att jag finnes till. De som äro mina anhöriga äro det ej mer i mina ögon, ty de ha ju aldrig frågat efler mig.n Ah, nu fråga de nog efter dig, svarade Walfrid ironiskt, men glöm blott ej att det är för dina pengars skull. Det är bårdt och kanske orätt al enfar att säga: Under hvarje leende, hvarje vänlig blick, hvarje ömt och kärleksfullt ord ligger endast egennytta; men jag måste det, tv så länge du var fattig såg du ingen sådan blick, hörde du intet sådant ord. men plötsligen sedan cu blifvit rik, då älskar man dig, då beundrar man dig, då kan man