Aftonbladet – 15 oktober 1849, sida 2

stund då jag med dig och gamla Sara uppsökte denna ensliga vrå, har jag först rätt känt at! man aldrig blir oberoende, så länge man ejär rik. Dels för att hafva en sysselsättning, dels för att kunna lefva så som jag önskade, skre jag mycket, mycket som jag tror af värde. Man förkastade det, man ansåg mig för besynnerlig och öfverspänd. Jag slog mig då på en annan genre, en djup och bitter ironi, som ganska få förstodo. Man skrattade åt sina egna karikatyrer och fann originelt cch qvickt hvad som hvarje dag mötte dem i deras eget bem. Under det att en mängd narrar skrattade på sin egen bekostnad då de trodde sig skratta åt andra, föraktade jag både dem och deras omdöme, men jag fick snart plikta derför. Några började finna att de fingo betala sina egna nidviso: och man beskyllde mig för att vara omoralisk. Något måste jag göra för att kunna lefva och jag har sedan blifvit öfversättare af utlandets lärda verk. Du ser af allt detta om jag är obervenude, slöt Walfrid i det han med ett slag af ridspöet påskyndade sin häst. oHvad jag, utan att veta det, kostat dig! sade Cicilia nedslagen. Hvad förödmjukelser du utstått, och allt för mig! Ty för mig var dock allt detta, derom är jag viss. Du har rätt nu som alltid, Walfrid, och jag tackar Försynen som gilvit mig detta arfv ;Men kan du ej förvalta det rätt, kan du ej, som din tant i sitt testamente uttrycker sig, bibehålla ditt oberoende mot alla anfall man skall göra deremot, då är det föga värdt att tacka Försynen, ty då har du endast förargelsen på köpet. Jag förstår dig icke rätt.n Du förstår ej att man. skall anfalla dig, eller rättare sagdt, man skall anfalla dina pengar. Verlden är full af bildade stråtröfvare. Det heter ej rent ut pergar eder tivetr som i röfvarromaneri a; men Meringen är dock der