Aftonbladet – 15 oktober 1849, sida 2

denna andra lycka sedan du förkunnade mig den. Du skall säkert anse mig för öfverspänd och barnslig, då jag säger dig att jag anser den ganska lumpen. Deri ser du också skälet hvarför jag aldrig talat deromp. Dessa tankar anser jag hvarken öfverspända eller barnsliga, svarade Walfrid. Jag har sjelf ingifvit dig dessa åsigter och jag delar dem till stor del. Men ser du, Cecilia, du känner ej verlden. Mången gång har jag förebrått mig att jag hållit diz så skild derifrån, att jag ej ens talat derom med dig. Det är orätt, ty du skall kanske en gång vilja inträda i dess vanliga förbållanden, du skall kanske vilja gifta dig. Åck! tala ej deromp, afbröt Cecilia med otålighet, du hänner mins tankar idetta fal, Ja, jag känner dem, och äfven detta förebrår jag mig att ha nedisgt hos dig. Meninenting i verlden är det är denna erfarenhet som gjort mitt hår grått i förtid, som i det den jagat bort alla mina illusioner lagt misstro och tmenniskehat i hvarje blick jag kastar framåt. Så som jag sett v r!den vi!l jag icke visa dig den, och derföre vinude jag dig den icke alls. Jag har med flit nudvikit ati tala med dig derom. ty jig hunde ej ala väl om den. Alt hvad jag sett och erfarit af denna verid har varit idel egoisut, hunpen smutsig egoism och dårskaper, dårskaper som blott upphöra med lifvet. Dessa imenniskor, denna ver!d, hur skulle du trifvas i den, bur skulle du kunna bero af den? Och ser du, som penningen är allt der, så är man utan den beroende sf allt och allan, vÄr det verkligen så, då anser jag visst rikedomen för en stor iycka. Men vi ba ju lefvat obersende hittills och du bar ofta saet att du ej var rilo. ? Deri har du visst rå se, Lafva vi varit ober fingt du hunnat Mer hin den