VV rm mmm en tårad blick. Hvem har jag att tacha för allt. Jag ett fattigt öfvergifvet, moderlöst barn. Hvem har försörjt mig — hvem har gifvit mig en uppfostran, som långt öfvergår den qvinnor bruka få? Hvem har uppfyllt alla mina önskningar — hvem har ledt mina begrepp och grurdsatser, mina tankar och känslor? Hvem har lärt mig förstå naturens språk? Flvem slutligen har älskat mig så, som annars blott en mor gör? Det har du Walfrid, du allena, och likväl anklagar du mig derför, att min själ med förfäran vänder sig bort ifrån tanken att mista allt hvad jag äger på jorden. Den sällhet jag kände nyss af att lefva, ack! den vore ju borta med digp. Hör mig Ceciliav, sade den gamle terrn med rörelse. Det finns en svaghet i din själ, som jag ville bekämpa, om jag kunde, denna svaghet beter känsla. Den är skön, den är helig, ty den är af Gud, men i den ligger fröet LH allt det mörker jorden äger. Tag bort den ir menniskans hjerta, och det skall ej återstå mer än det fysiska lidandet, ett lidande, som löden slutar, då deremot — men det hör ej vil. Jag ville att du lugnt och stilla s!ulle Unna tänka på en tid, som oundvikligen måste komma. Med alt ditt förstånd är du dock ärnlös som ett barn, den stund jag lemnar dig. Jen oväntade lycka som träffat dig skall utätta dig för många strider, och jag kan icke Hid vara vid din sida. Jag vill genom en ort skilsmässa försöka hur du förvaltar denna ycka. Jag vill liksom se hur det en gång kall gå dig då jag ej mera fins,. Du talar om min rikedomp, afbröt Cecilia. Visst är det en lycka, men på det hela är ju en som förr. På detta kära ställe, der mitt C hittills förflutit, skall jag väl i alla fall fanna så länge jag lefver. Det är den enda ycka jag eftersträfvar, och om jag skall vara ppriktig, så har ag ej en enla gång tänkt på