5 RM Se Walfrid!, sade den unga flickan, utsträckande handen och med strålande ögon betraktande nejden nedanföre — se hur skönt vårt lilla hem är. Ack! finns det någon fläck på jorden så grön, så blomstrande, der solen lyser så varmt, der fåglarne sjunga så gladt noch luften är så ren som här? Och denna plilla boning så lugn, så ljuf, tillade hon med förtjusning, kyssande sina fingerspetsar och kastande denna hyllning ut i rymden — den hvilar så mjukt, nedbäddad i dalens doftande famn, som ett skimrande fågelägg i ett bo af grönskande mossa, hvilket kärleken byggt i en blomsterbuskes skydd; och der längre bort ligga strödda i bergen alla dessa små kojor, hvilkas innevånare höra oss till: vid bvart och ett af dessa trefliga hem växa blommor, och glada rödkindade barn leka vid dess dörr. Hur herrlig jorden är, hur lyckliga dess barn ! Det är din ålders lyckliga företrädesrätt att se allt ifrån solsidan, smålog den gamla herrn med en varm och melankolisk blick på talarinnan, må du alltid få behålla den., Du säger det der, som om det skulle finnas mycket mörker på den andra sidan. Det kan allt hända det, svarade han torrt med en godmodig ironi. Ack! hvad gö: iet mig. Jag skall akta mig att titta in i skuggan. Jag har lefvat så länge utan att öfverstiga dessa berg. Jag skall aldrig, aldrig göra let. Om det finns en verld der bakom, som äflas i oro och mörker, i diktade sorger och verklig nöd, så vill Jag ej tänka derpå.n Det gör du också rätt in, sade Walfrid glädtigt. Om det kommer en tid då du måste det, så är det tillräckligt att tänka derpå då., oMen hvarför skulle det komma en sådan tid? Det förskräcker mig alltid då du talar om en förändring., I pPörändringar äro dock alltid möjliga. Och!