Aftonbladet – 13 oktober 1849, sida 2

Kirstins könslor, då hon med de sina beträdde tröskeln till det nya trefliga solljusa hemmet vid grinden till den långa raka alln till Fridsb rg kan ej beskrifvas. Den gamla saknade gökklockan slog i detsamma: sex, till barnens synnerliga förtjusning, och djupt i sin själ tacksam och glad igenkände hon rundtomkring sig något af sina enkla, men snygga saker, som hon och hennes: man endera med egna händer förfärdigat eller med gemensam omtanka förvärfvade en gång; saknadens, förvåningens och glädjens tårar voro blandade. Skeden, sade bon, med den engelns namn på är väl borta, men hvad gör det; det är henne jag har att tacka för allt detta, hennes vänliga ansigte nickar åt mig från hvarje träsked på väggen.n Söndagen derefter var pålyst att småbarnsskolan skulle taga sin början, och prostens, samt klockaren och skolmästaren i församlingen med sina hustrur och några vänner voro bjudne till middagen vid Fridsborg, Med mycket besvär förmåddes mor Kirstin att i sin ärbara högtidsdrägt intaga en plats vid bordet, der hon vid sin tallrik återfann sin kära silfversked; och framför benne, i stället för glas, stod en silfverbägare, starkt förgylld, på hvilken vari upphöjdt arbete afbildad en liten nyckel, hvarunder stod det dertill hörande vackra valspråket, och kring kanten lästes: Till Eirssin Mattsdolter, från Ingaryd, ell tacksomt minne af en hädangången vänr. Och bägaren och skeden cirkulerade kring bordet. Men Sigvard Kruse förklarade med varma, men enkla ord för den förvånade Kirstin meningen deraf; och som en skön morgondröm uppgick ett länge bortskymdt barndomsminne för den redbara qvinnan, och allas ögon stodo tårfyllda, liksom glasen stodo fulla, då de på värdens vink drucr ko hennes skål och hon sade: Ja, Gud kan aftorka alla våra tårar! Välsignelse hvile öfver Hans redskap på jorden! ;