Aftonbladet – 13 oktober 1849, sida 1

NYCKELN (Slut från gårdagsbladet.) Jag fick ej sluta min mors s sta ord,, sade Sigvard. Denn2 nyckel, sade hon, passar äf. ven till ett annat lås, en gömd låda i mit! skrifbord; der skall du finna... Här felade: henne målet... en ouppfylld önskan... Hor talade ej mer. Nu kom husets gamla trotjenarinna in och anmälde att man i gossens fickor funnit er silfvermatsked, och att kon påminde sig att hor gårdagen i kyrkan hört efterlysas en sådar Pjes, samt en liten gosse, hvilka på en gång försvunnit. Gossen inkallades. De båda makarne betraktade mycket nog: först skeden, sedan hvarandra. Båda fruktade att finna nyckeln till denna gåta, emedan hos båda uppstått den tanken, att hos sig behålla den lille förirrade gossen och, i fall han var värnlös, uppfostra honom, efter han just sökte skydd hos dem den första morgonen af deras lycka. Och hvad skulle nu blifva den lille skyddlingens öde om han... Nej, omöjligt! Han såg icke så ut. Och detta sedan, Evas eget namn stod på skeden. Emellertid hade Sigvard letat sig till meningen af några otydliga ord skrifna på en nedsuddad papperslapp bunden vid skaftet. Pantsatt — för — rågmjöl — på fyra månader — Januaris. Och nu anställde Eva på silt milda vis ett litet polisförhör med den skenbart anklagade, hvarunder upplystes: att han hittat skeden; att han bette Gothard, var faderlös; modren sjuk, bodde vid ån midt emot herregården; att grannarne kallade henne mor Kerstin, m. m. Nu granskade Eva skeden ännu en gång och hennes ögon fylldes af tårar, ett barndomsminne väcktes hos henne med en glad aning, ännu mer bekräftad af barnets öppna, om modren påminnande anletsdrag.