Aftonbladet – 13 oktober 1849, sida 1

udrag med min olärda hand; ty jag träffade Uhenne aldrig mera. På mina efterfrågningar Mfick jag slutligen det svaret; att hon vandrat till Stockholm med sina anhöriga och ej åters vändt. Hela mitt lif igenom har jag önskat Jatt träffa henne och få tacka henne med ord Toch handling i dubbelt afseende. Men det blir Jkanske mina barn förbehållet — ske Guds l vilje! Han vet bäst den rätta stunden. UnIder min lefnad har jag ofta erfarit, att hoppet till Gud sparat mig mången tår,. Barnets lord har burit mig välsignelse. Hennes bild är temligen träffad. Den lilla nyckeln kom sedan genom någon tillfällighet ur vägen, och återfanns först då låset var ändradt för en ny; jag förvarade troget detta minne och gjorde den slutligen åter nyttig.n Djupt rörde betraktade Eva och Sigvard den lilla teckningen, och kunde på länge ej nedlägga det kära manuskriptet på sitt ställe; och Sigvard sade: , Förunderliga äro dina vägar, o Gud! Du har beredt mig medel att betala denna enda skuld på jorden för henne som betalade så många skulder för andra! Det allseende ögat ser och leder menniskornas olika sträfvanden efter sin vishet till goda ändamål i dep råtta stunden ! . Gud han glömmer ingen . fast ban ofia glöms. Morgonsolens första lifgifvande strålar hade inträngt i den fattiga mor Kirstins bydda; hon hade vaknat från en välgörande sömn, hvilken ined sin valimoflägt svalkat den febersjuka, och hvarunder drömmar om bättre tider smögo sina glada bilder i hennes själ. Hon tyckte sig ega ett fullsatt brödspett i taket och vara sysselsatt att åt de vaknande barnen bryta bröd.