Aftonbladet – 13 oktober 1849, sida 1

TX NNINiLIN NO UL vn kaniskt, utan hopp. Jag förstod ej att vänd: mig till Gud. Min moster sade alltid, att Guc var för stor att blanda sig i våra obetydlig: heter. Jag tänkte blott: O Gud! Jag är fö ringa till din barmhertighet! Alldeles utom mig, satte jag mig vid väger på en sten och gret med båda händerna för ögonen. Mitt tillstånd var förfärligt. Jag vet ej hur länge jag hade kunnat blifva sittande så, om icke någon plötsligt hade tilltalat mig Gråt intel Mor säger, att den som hoppas på Gud, spar mången tår! Hvarföre gråter du ?, Jag såg upp; der stod ett barn. Hon tycktes häpna för den hopplösa förtviflan, som troligen röjde sig i min blick. Jag var ung, och detta var min första motgång. Kanskex, sade hon hastigt, hbar du tappat len här, :som jag hittade då jag gick bort i söndags., Och min outsägligt begråtna nyckel blänkte den lilla kullans hand! Jag ömsom gret och skrattade och kunde på änge ej sansa mig. Jag omfamnade flickan ch föll på knä och tackade Gud. Då märkte ag att äfven hon låg på knä bredvid mig — won delade min glädje! Säkert tackade bon sud att han sändt henne till min hjelp. Hvad skall jag göra dig? Hvad beter du? rågade jag. Kirstin Mattsdotter från Ingaryd begär ej ger än att du minns hvad mor sagt,, sade on och lemnade mig med en vänlig nick, som ag aldrig glömt. Gud välsigne dig då, barn, och gifve dig n rik lön för den oförgätliga välgerning du jort migl, . Hon nickade ännu en gång och gick. Och u förstod jag att tacka och bedja, hoppas och ro. Och allt sedan har jag mer och mer förlålt det. Jag försökte att återge min lilla Kirstins