Aftonbladet – 13 oktober 1849, sida 1

De första olyckliga som stodo i hennes väg, sedan Gud gifvit henne förmåga att följa sitt hjertas böjelse att hjelpa — voro då hennes egen Kerstin och hennes lille villsne gosse, i ett tillstånd som i tydliga drag tillkännagaf den aktningsvärda modrens egen bjelplösa belägenhet. Denna anmärkning gjorde Eva sin man sedan de blifvit ensamme, och sedan de språkat en stund förtroligt öfver Guds underbara skickelser, föreslog Sigvard sin hustru att inreda den nya rymliga grindstugan till småbarnsskola, i hvilken mor Kerstin skulle finna bröd för sig och de sina genom en för henne så passande verksamhet. Och vid första anblieken af sitt nya hem skulle hon öfverraskas af den glädjen att återfinna sin Gothard. Gud löne dig, min Sigvard, för denna godhet! sade Eva; den är mig så mycket dyrbarare som jag vet att du ämnat det åt en af din mors gamla trotjenarinnor Som icke derföre skall blifva lottlösn, tillade Sigvard. Med den blick som var benne så egen, då hon var rörd, smekte Eva sin mans kind och sade: Tack! Ett ord kan genom tonvigten innehålla en hel mening; så var det nu. Tillåt meg blott göra en enda liten ändring; Jåt mig redan i morgon få återgifva. Kerstin sin gosse. Hrarje stund af ovisshet och sorg efter den förlorade är en evighet af qval för modershjertatv. — Rätt så, min Eva, du har alltid rätt. Uti ett ägtenskap bör mannen hufvud vara, mot detta hufvud bör som hjerta qvinnan svara. Hvad mannens vidsträcktare beräkning förbiser, skall -qvinnans fina takt inse och rätta. Lyck:ig den man som funnit detta sitt väsendes andra bättre jag!... På eftermiddagen samma dag voro Sigvard