Aftonbladet – 12 oktober 1849, sida 3

Reformmöten. Uti de vid Skaraborgs Läns liberala Reformsällskaps sammanträde i Mariestad d. 4 sistl. Sept. meddelade anöranden yttrar sig en af Ledamöterne med följande ord: Granskar man något det nämnda förslaget, så skall man snart finna, att då det talar om bildning menar det rang. Man har varit angelägen alt få rangen inpraktiserad i nationalförsamlingen; men denna vara, nämnd med sitt verkliga namn, innehåller försök att under bildningens stämpel lurendreja in rangen i representationen, lyxartikeln under namn af nödvängighetsvara. Hade meningen varit att företrädesvis framhålla bildningen, hvarföre icke då uteslutande fästa sig vid universiteternas, de vetenskapliga och vittra akademiernas personal? Begreppet bildning är svårt att definiera, och så mycket svårare att lägga till grund för en lagbestämning. Äfven kan skäligen tviflas på, att den alltid finnes der, hvarest förslaget placerat dess rättigheter. Jag har t. ex. hört omtalas en högtuppsatt embetsman, enligt det hvilande förslaget, i bildningens namn, valbar till första kammaren, som till den grad följt med sin tids bildning, att han på sex år uti Bokhandeln i den stad, der han bor, köpt 2:ne böcker, den ena: ;Konsten att spela Kort, Tärning, Boll m. m. den andra: Praktiskt rön att genom mätning noggrant bestämma Oxars vigt. Detta anföres endast såsom ett kuriosum, hvilket möjligen visar att bildning icke ir rätta namnet på den egenskap, som skulle göra de högtuppsatte berättigade till öfvervägande rätt i representationen: deremot bevisar det ingalunda, att icke en sådan man kan vara skicklig i sitt kall, af ren och ädel karaktär, samt sålunda besitter egenskaper, som med större skäl böra rekommenderas. Bildning är god, men bättre är ett ädelt och fosterländskt sinne. Och på ett annat stäl!e uttrycker sig densamme således: Embetsmännen äro förpligtade attioch för tjensten fullgöra regeringens föreskrifter, och såsom sådana blifya lätt dess blotta önskningar tagna. Man får för dylikt icke fälla för hård dom öfver embetsmän, ty äfven ett varmt nit kan föra mången för långt. Bäst är derföre att de icke inledas i frestelse. Från fordomtima allt intill nu visar vår historia, huru regeringen funnit sig befogad, att just i representationsangelägenheter anlita embetsmännens inflyande. Då kallelse utgått till 1624 års riksdag skrefs t. ex. till Biskoparna, att de skulle taga med sig till riksdagen de beskedligaste prestmän, o. s. v. med phvilka man kunde tala förtroligen., Likaså skref låvarande förmyndare-regering före 4635 års riksdag ill Landshöfdingarne: att såsom de väl sjelfve veta, ;huru svårt det är att komma till något slut med allmogen på riksdagar, efter häraderna merendels ;pläga förordna till riksdagsmän dem som framtaglige äro ..., alltså begäres nådeligen, det Landshöfdinsgarne försigtigt och i lönndom ville derhän arbeta, batt sådane personer måge till riksdagsmän förord;nas, som äro väl affektionerade, och af förstånd och sinnelag tjenlige...; hvilket Landshöfdingarne så,slunda med maner och grannlagenhet efterkomma ;skulle. Hvad måste icke i denna väg ligga emelan dessa skrifvelser och Peyronska general-ordern, n. m.