under snön. Vargarne rasa denna vinter så mycket,. Modren låg i feberglöd — och många bilder kommo och gingo för hennes inre öga. Brasan flammade upp och spridde sitt glada sken kring de tomma väggarne och sprakade långt framåt golfvet. Det betyder godt, menar gamla Agda, sade ett af barnen, men modren suckade. — En lång tystnad uppstod. Ännu ingen spaning ? frågade hon sakta. Nej, Gunås så visst, mor! sade den äldste sonen Gustaf, och jag har ändå ej sparat hvarken steg eller frågor alltsedan., Det sjuka matta hufvudet svindlade åter ned på halmen, hvarifrån det rest sig, och Gud till hvilken hon sig förtrodde tog åter bort den qvalfulla oron; hennes trötta ögonlock tillslötos och ljusa englar höllo vakt öfver den frommas hvila, som gaf henne lugn och kraft — och mod att lida! Brasan var nedbrunnen och stugan åter mörk, då mor Kirstin vaknade, Barn, sade hon, Syrar jag åter, eller hvad när det för ett sken och för underliga toner, som tränga då och då till mina öron? Mor hör och ser allt rätt, såde Gustaf och såg ut igenom det lilla fönstret, midt emot modrens bädd. Det är stor ståt i dag vid herrgården. Se hur alla fönstren lysa hit öfver som eld! Dr är bröllop och dans i afton. Vi gingo dit i dag för alt påminna om betalningen för det sista kolfatet. Men ingen hade tid med oss; då kom fröken Eva och gick senom köket. Hon befallte oss gå in igen, och sade till, att ingen skulie gå hungrig från herregården på hennes hedersdag. Nå, så Gud välsignamin fröken! sade mor Kirstin, lifvad af bägarens sista innehåll och len ännu mer lifvande tankan att hennes älskingar ej i dag lidit hunger. Den goda fröken! Hennes hjerta förnekar sig aldrig så snart tillälle yppas; det har jag sett mer än en gång.