allt upptänkligt sätt sökte bereda sina älsklingar — lade slutligen den goda modren på sjuksängen och barnens lott blef — tiggarstafven. I den förr så renliga, välförsedda stugan iterstod snart ej mer än halmen på de hopslagna sängbräderna. I sin öfvergilna belägenhet hade mor Kerstin snart blifvit ett offer för sjukdom, sorg och all slags brist i förening, om ej en grannustru, rik på barn och menniskokärlek, men attig på medel, förbarmat sig öfver henne och räckt henne en hjelpsamt vårdande hand. Ett röstens ord, en bägare friskt vatten med nå;ra droppar mjölk ur det knappa stat-stopet voro nog att vederqvicka, styrka och läska len febersjuka, under den långa dagen i hennes ensamhet. I svåra år på landet är statfolkets öde bättre, om de hafva något visst för sig och de sina, är de äro så lyckliga att blifva bibehållna i in tjenst; men huru många äro ej de, som cke finna någon husbonde, eller knappast en vackstuga, att deri inrymma de sina, med ofta viken förhoppning på en knapp dagslön. Måtte lå Gud vara alla dessa olyckligas tröst och jelp! Om aftnarne kommo mor Kirstins barn åter em, och gjorde upp eld i spiseln af de vindällen och risqvistar, de från skogen hemsläat, för att med den efterlängtade brasan glädja leras arma mor. Af alla barnen var en henne ärast — den yngste, fyra-årige lille Gothard. Tan kom alltid så gladt framspringande till enne vid hemkomsten, och berättade med skuldens glada liflighet allt hvad han sett ch fått på dagen. Någon gång låg äfven i ans lilla ficka något, som han bedt att få em åt mor, som var så sjuk, så sjuk). Han örstod ej ännu, hur nödens blytunga moln ryckte de armas hufvuden. Hvar är han väl u? Kanske nerbäddad till den långa sömnen