NYCKELN Gör ritt, det är din pligt, Gör godt, det är din ära. Huru många skiljaktiga förbållanden gå icke i korsande riktning genom lifvet! Huru många olika sträfvanden, inom hemmet och i verldshvirfveln, i palatset som i hyddan! Men det allseende ögat ser dem, och leder dem ofta efter sin vishet till goda ändamål. Omgifven af lyckans håfvor och alla de behagliga småsaker, som seduare tider uppfunnit, att hos de förnämare ersätta mycket annat godt som äges, njutes eller förbises i en lägre krets — satt fru Aurora C. i sin emr.a och läste tidningar i salongen på Högeholm. Det var hennes favoritplats. Den höjd, på hvilken gården låg, lemnade, isynnerhet från de höghvälfda fönstren i detta rum, en vidsträckt utsigt öfver det skönaste landskap, för det mesta gårdar och hemman tillhörande hennes man, hvilken sednare omständighet han troligen hade att tacka för äran af det ögonblickliga ja-ordet, då han för 15 år tillbaka, berusad af hennes skönhet, yttrade sin opröfvade önskan att äga henne fill maka. Vid ett annat fönster af samma rum sutto tvenne unga flickor inbegripna i ett samtal. Den ena var omkring tjugo år, något liten till växten, ej vacker efter vanliga fordringar, men med en blick full af själ och lif, lätt skuggad af ett vemodigt drag. Hennes enda prydnad var en blank ring på venstra handen, som hon ofta betraktade, ty hon hade ej ännu bunnit vänja sig vid allt hvad den hade att säga henne. Hvarföre skulle vi icke få dansa på ditt bröllop, Eva lilla? sade den smärta hallsy stern, den trettonåriga Julie, som satt bredvid henne; det har jag så mycket Slädt mig åt. Mitt bröllop, Julie, örskar båda jag och