Aftonbladet – 11 oktober 1849, sida 2

att jag ville hafva allt i ordning, äfven på det hållet; fördjupad i dessa mina uträkningar, hör jag lörrarne slås upp och ser med bestörtning srelvinnan, åtföljd af Thimothe, inträda i rummet der jag slagit mig ned. Redan, sedan em månad, trodde jag denna maskerad vara slutad mellan de unga tu. Oaktadt den angenäma surpris här mötte mina ögon, uppsteg jag, för att helsa på värdinnan. Hon gjorde med handen oförmärkt ett tecken, och jag nedsatte mig åter, under afbidan på upplösningen af denna, utan min vetskap, nya, innu ouppförda sista akt af vår komedi, hvarati jag väl visste, att jag icke mer hade någon roll att spela. Rygga nu ej tillbaka, Timothe, sade hon, vändande sig till den unge bildhuggaren. Timothå är redan anmäld hos grefvinnan. Hon kommer på ögonblicket., Timothå bief stående alldeles orörlig, blek, förstummad, med blicken mot golfvet, försänkt i betraktelser. Utstyrd i en storståtlig toalett gjorde Josefine straxt derpå en lysande entrå i salongen. Hon tilltalade genast den nykomne gästen, lyckönskade honom öfver hans snara och lyckliga tillfrisknande från sin blessyr; sedan öfvergick hon till andra detaljer och insnärjde sig allt mer och mer i sina högtrafvande och dunkla fraser. Den unge mannen uppslog då blicken för att svara, och framstammade några enstafviga ord, men han tystnade tvärt. Genom det öppnade fönstret blef han på långt håll vid horisontens rand, emot en massa skiffertak och luckor, varse sin egen vindskammare, sin egen lilla vindsglugg. Liksom bländad af en skön uppenbarelse framstörtar han till balkongen, kastar en blick ned i trädgården, på de båda tulpanträden, ännu en blick på den grekiska frontespicen, som tronar öfver utgången till altanen. Sedan skyndar han åter