Aftonbladet – 11 oktober 1849, sida 2

n i salongen, med purpradt ansigte och fuktig panna; hela hans varelse skakas af konvulsiviska ryckningar. Han stirrar vildt än på Josefine, än på Lucie, och sjunker slutligen, ödmjukt knäböjande, till den sistnämndas fötter. O Gud! Min grefvinna, min grefvinnal utropade han, högt snyftande. Ack, ni har bedragit mig, ni har spelt gäck med mig arme... det är Lucie, som är grefvinnan! Grefvinnan de Mauduit, i sin ordning alldeles förkrossad öfver en sådan förtviflan, fäste på honom sina själfulla, tjusande ögon, hvarur den högsta kärlek, i förening med en flod af tårar, utströmmade. Nej, Timothe, jag har ej bedragit dig! Jag ilskar dig och är mindre stolt än du, tillade hon leende, ty i min tur erbjuder jag nu dig min hand och mitt hjerta ...-och det utan några vilkor. Jag såg ganska väl, hvilken roll var bestämd för mig i denna komedi. Men denna sista utveckling af sjelfva dramat. hade lifligt rört mig. Jag intresserade mig varmt för de båda unga älskandes lycka och välgång; tog således mitt parti, i det jag filosoferande tänkte: min hederskänsla är ej sårad; jag har aldrig positift förklarat mign. Enligt mitt råd blef ej brölloppet genast bestämdt; grefvinnan gaf Timothå tillräcklig tid att aftvå handtverkaren och lät honom inför verldens ögon presentera sig som en utbildad konstnär. Det sköna målet för hans sträfvan eldade hans fantasi och bevingade hans framsteg på konstens bana. . Vid en konstexposition i Louvren sag men, ibland andra skulpturarbeten, bilden al den skönaste, mest förtjusande nymf, sittande på en trädstam; denna förtjenade och vann en kolossal framgång; någre af konstdomarne trodde sig till och med deruti igenkänna grefvinnan de Mauduits anletsdrag. Det var en fin vink,