Aftonbladet – 11 oktober 1849, sida 1

det han var orsaken, han också, att jag misstänkte... Nej! Jag upprepar det ännu en gång, jag går ejln Du har kanhända rätt. Timothå, efter ditt sista samtal med honom .-.. det var en dårskap af mig att tänka derpå. Grefvinnan får välja sig en annan budbärare... herr Letrigard till exempel., Dagen derpå öfverförde jag också verkeligen en lag-giltig akt till den rival jag alltid smickrat mig med att kunna slå ur brädet i grefvinnans gunst. Ex fästmannen flög i fiinta vid blotta förslaget. Han tog emellertid handlingen; efter genomläsningen deraf, lugnades han liksom af ett stillande läkemedel. Oaktadt alla sina känsiofulla krumbugter och sin skenbara lifliga kärlek, inskränkte sig herr Albert de la Londe hela lifsprineips till en djup, systemstisk, och fyndig instinkt, medelst hvilken han uti en enda aritmetisk kalkyl inskrufvade alla sina andra passioner. Hvad som i hufvudet fattades af hjernans organer, dem hade moder natur i stället instufvat i hjertat. Ingen styrde förnuftigare och grundligare än han sina känslors ebb och flod. Hm! hm! sade han, efter allt utseende skulle jag tro att min sköna tante ej bryr sig vidare om min personlighet; hon tar sitt parti och återger mig hälften af arfvet, på det jag må afstå från arftagerskan. — å Ila bonne heure! man måste ju alltid lyda damernal Derpå for han med handen öfver sin chevelyr, ordnade den artistiskt knutna balsduken, i det ban tillade: Förtusan! det skulle vara stor otur om jag ej med tjugo tusen livres ränta skulle kunna göra ett bättre passande partix Tilläggande ytterligare allt under det han med ett frimodigt och hbakslugt utseende underskref akten: Jag slår vad att någon sockersöt, för