Aftonbladet – 10 oktober 1849, sida 2

kärleken ut genom fönstret, som man säger. Låtom oss dröja, hvem vet, kanske ett tu tre kommer lyckan oåtspord till er... och kanhända äfven till mig. ,Lyckan, min älskade Lucie, den har jag ju redan i mina händer! Jag kan åtminstone få någon liten förmögenhet, och om jag stöter den ifrån mig, är det derföre att jag vill bibehålla och bevara det af dig så outsägligt värderade vindsrummet; det är emedan jag icke vill lemna det till någon menniska i verlden, annat in till min egen lilla Lucie. Jag har ej ens tänkt taa om det... på det hela taget: hvad gör det ock till saken? Men den der mannen med ridspöet, den der dandyn, med ett ord: din grefvinnas fästman, jag har ännu en gång återsett honom. Denna gången kommer han med fridens gyldne palm för att på ganska goda vilkor locka mig att uppfylla hans önskan och flytta ur min bostad: han erbjuder mig sex tusen, ja, till och med tolf tusen francs, om jag går in på underhandlingen. Tolf tusen francs! Det är ju en hel skatt, eller hur? Men nej! Ej ett grand bryr jag mig om alltihop; jag vet hvilket gränslöst värde du sätter på den ringa boningen! . Stackars min goda Thimothe! sade Lucie vekt, rörd i djupet af sin själ öfver detta prof på en ädel försakelse; ni älskar mig då bra högt, efter ni för min skull nekar att emottaga en så stor summa ?) Ja, sannerligen! Ser du, min goda flicka, du har sjelf sagt, att i armod kan och bör man ej tänka på alt gifta sig. Nå väl! Hviska endast åt mig ett hoppgifvande ord, och jag flyger till min dandy på ögonblicket ...) För Guds skull akta er för det! Hvarföre så ?) Jo... ser ni... då skulle grefvinnan genast vara tvungen att gifta sig med den der Albert. .o Nå väll Än sen då? ,Saken är den: hon älskar honom ej mer... hon har aldrig verkligt älskat honom ! Hennes uttal röjde i denna stund den fastaste öfvertygelse, att så var fallet.