Aftonbladet – 10 oktober 1849, sida 2

stel, hvilken under en hel lefnad envist jväfde frihetens kämpande sträfvan, och först upplågade när han satt på S:t Peters thron, är nu åter djupt inbäddad mellan kardinalerna och Bourbonerna, säljer Rom och sin egen själ åt ett andligt triumvirat, upplifvar inqvisitionen, blickar ömt på Osterrike, och anlitar hvarje utväg för att bli qvitt sin tjenstaktige och besvärlige befriare., Att de radikalare franska bladen än mindre äro belåtne med den påfliga bullan, förstås af sig sjelf. National t. ex. yttrar följande: Franska pressen är nästan enhällig att fördöma påfvens manifest. I en tid, då underverken eljest afstannat, tyckes påfvedömet verkligen hafva gjort ett, nemligen att åstadkomma enhällighet, åtminstone mot manifestet, emellan tidningar af de mest olika åsigter. Utan tvifvel har klandret mera styrka och eftertryck hos somliga organer, mera återhåll och försigtighet hos andra; men oaktadt denna lätt förklarliga skillnad, finner man dock onekligen en gemensam åsigt uttryckt, nemligen: ett ogillande af den persons verk, hvilken gör anspråk att föreställa den personificerade rättvisan under sjelfva orättfärdighetens utöfvande. Det kan vara vigtigt nog att konstatera denna enhällighet. Då ett sådant manifest utkommit, har man skäl nog till det påstående, att det är lögnen som regerar och styrer under den påfliga kronan. Men det fins ock en annan sak, som är vigtigare att konstatera än enhälligheten i den fördömmelse som vi omtala, ja till och med än hela den föraktliga politiken hos hofvet i Gaöta; denna sak är den radikala oförenligheten mellan romerska folkets rättigheter och påfvens verldsliga makt. Det är nu uppenbart att detta famösa s. k. moderata parti, som kontrarevolutionen har uppdiktat för sin politiks skull, alldeles icke finnes till i Rom; en hufvudsak, hvilken så länge varit förnekad af våra motståndare. De hafva nu slutligen nödgats erkänna, att det romerska folket, ja man kunde nästan säga hela den italienska halfön är delad i tvenne extrema, oförsonliga partier, republikaner och despotismens eller theokratiens anhängare, de röda och de svarta, såsom reaktionens egna organer sjelfva kalla dem. Enligt eder egen bekännelse finnas således i Rom endast tvenne principer: folkets suveränitet och påfvens suveränitet, utan någon förmedling. Hållen nu antingen med rättvisan eller privilegiet, antingen med romerska folket eller med påfven; något annat val finnes icke; intet val mellan demokratiens eller den presterliga despotismens triumf. Inga undanflykter, inga lögner, inga tvetydigheter. Frågan är nu klar, och befriad från allt som kunde uppväcka tvekan. J skolen icke längre kunna bedraga Frankrike; ty Frankrike skall se, för hvilken eller emot hvilken j ären In Emellertid synes det dock så, som om man sedermera, åtminstone inom franska kabinettet betraktat saken med mera lugn och som om man blifvit böjd att anse manifestet för en slutlig lösning af den romerska frågan, hvarefter man så länge väntat. Det enda man troddes vilja fordra var en utvidgning af amnestien och i denna punkt hade man redan det hopp att påfven icke skulle visa sig allt för motsträfvig mot Frankrike. Till följd deraf gick i Paris, enligt de sednaste tidvingarne, det rykte (som redan blifvit omnämndt i Aftonbladet) att expeditionsarmåen skulle få order att lemna Rom. Hvad som mest har öfverraskat, är att påfven icke med ett enda ord tackar Frankrike för den hjelp, som det gifvit, och man känner sig högst förnärmad deröfver, isynnerhet inom regeringens kretsar. Vid närmare besinnande tyckes man dock; såsom ofvan blifvit antydt, vara benägen att anse allt detta för intet mot den nödvändighet, som dag för dag blifver starkare, att göra slut på denna ömkliga intervention, som kostat så mycket blod och penningar och som kunde föranleda så många förvecklingar såväl inom sjelfva Frankrike som med utlandet.