QVINNANS FÖRVANDLING ELLER ERÖFRINGEN AF EN VINDSKAMMARE?), AF SAINTINE. Lucie tänkte i början att den svarta hin endast var ett af den unge bildhuggaren nyss påbörjadt verk på hvilket han i hemlighet arbetade; men deruti låg väl ej för honom ett så bindande skäl att vara så djupt fästad vid sin vindskammare. Hon begrep ej det minsta deraf. Hvad deremot den lilla kopparkanonen beträffade, gick hennes supposition vida längre och var af en allvarsammare art. Hon hade hört omtalas dessa massor af mordvapen, tillverkade af någre konspiratörer vid ett folkupplopp. Skulle Timothe möjligtvis vara medlem i något hemligt samfund? Hvarföre icke? Denna tanke kom henne att bäfva. Hon vidhöll ännu kraftigare det oåterkalleligt fattade beslutet att icke mer återse Timothe, att uppgifva alla tankar på vindsrummets ernående, att låta klokheten vinna en dyrköpt seger öfver hjertats varmaste önskningar, med ett ord, att afbryta för alltid denna intrig, som utsatte henne för vådan att förlöjligas. — Ja! som kunde till och med, skada hennes rykte. Tvenne dagar förflöto på hvilka Timothe hade upphört att vara till för henne; men på den tredje framstod åter lilligt för hennes minne det rendez-vous han så ömt och vänligt hade begärt; — hon kunde nu ej sysselsätta sin tanke med någonting annat. Den förmodan, att den stackars ynglingen med den knappt läkta blessyren skulle hvarje afton fåfängt väntat på henne vid hörnet afgatan Måenilmontant upprörde hennes veka och känslofulla sjal. På fjerde dagen kom jag till henne glad och uppryndi hjerta och blickar; mer än någonsin uppfyld af mina förhoppningars ljusa framtidsbilder; ty, fästmannen var försvunnen, man viste ej hvart han tagit vägen. ) Se A. B JM 223, 226—2928, 230, 939033,