att betrakta såsom en införlifvad provins af kejsardömet. Men icke nog, härmed; äfven . den ungerska armeen hade reaktionsligan förstått försvaga eller rättare förlama, genom förräderi. Grefve Teleky, hvitken förde högsta befälet öfver den ungerska här, som var bestämd att gå emot Jellacic, vägrade i det afgörande ögonblicket att föra de stridslystna trupperna i elden; och sedan han hade lyckats förleda en mängd officerare till affall, rymde han med sitt anhang från det ungerska lägret, samt begaf sig till Grätz i Steyermark, lemnande den ungerska hären utan fältherre, i den yttersta bestörtning. Jellacic, på förhand invigd i detta skurkstreck, begagnade sig emellertid af det gynnande tillfället, och framtågade med sin armå, nästan utan att möta något motstånd, och stod inom 8 dagar efter fälttågets öppnande 12 mil nära Ofen. Erkehertig Stefan skyndade nu sjelf till armån och sökte inleda underhandlingar med banen; men då detta sista försök att tillvägabringa försoning misslyckades, lemnade han Ungern och ankom till Wien den 24 September, der han nedlade sin myndighet som palatin af Ungern. Kejsaren utnämnde då grefve Lamberg till civiloch militärguvernör öfver Ungern, under wiener-ministerens öfverinseende. Reaktionspartiet trodde att denne energiske man, understödd af den kroatiska hären, snart skulle qväsa den Kossuthska fraktionen. Men det befanns snart, att denna af Wienerhofvet numera föraktade fraktion utgjorde hela det ungerska folket, med några få undantag. Innan grefve Lamberg ännu hunnit visa sig på skådeplatsen för hans blifvande verksamhet, var han föremål för ett brinnande hat, och då han, den 28 Sept., anlände till Pesth, gaf sig den sammanskockade menniskomassans raseri luft, genom gäckerier och förolämpningar mot hans person, och den olycklige grefven föll slutligen ett offer för det djerfva trots, hvarmed han, i detta kritiska ögonblick, då folkets förbittring stigit till ursinnighet, uppträdde för att utöfva en honom af kejsaren godtyckligt anförtrodd myndighet. Hofpartiet ansåg nu rätta ögonblicket vara inne att taga steget fullt ut, på våldets och olaglighetens väg. Kejsaren utnämnde banen Jellacic till palatin af Ungern och lät förkunna krigslagarnes tillämpning i detta land. Kort före denna Jellacies utnämning hade den kroatiske fältherrens öfvermod nått sin höjd; efter erkehertig Stefans bortresa förklarade han helt öppet, att han icke ämnade underhandla, hvarken med Ungern eller Österrike, utan i Pesth och Wien föreskrifva fredsvilkoren. t Men den stolte kroaten, ehuru förande detta språk och redan på förhand triumferande öfver segern, försmådde likväl icke att ännu en gång söka en bundsförvadt uti förräderiet. Den 28 September, samma dag som grefve Lamberg på skeppsbron i Pesth föll ett offer för sitt öfvermod, uppnådde Jellacic Stuhlweissenburg, hvars af reaktionsligan vunne kommendant, grefve Eugen Zichy, hade lofvat att till den kroatiske anföraren öfverlemna denna vigliga fästning. Men Casimir Batthyanyi, broder till ministern, lyckades denna gång göra ett opåräknadt streck i de sammansvurnes plan; med största skyndsamhet hade han samlat den magyariska hären och öfverraskade Jellacic just i det ögonblick då han trodde sig stå vid målet. Den kroatiska hären led ett fullständigt nederlag vid Velenze, tre mil från Ofen. Endast banens förbindelse med den förrädiske kommendanten i Stuhlweissenburg räddade honom från att sjelf falla i ungrarnes händer; men genom grefve, Zichys handräckning lyckades han undkomma öfver ett moras. Segervinnarne gjorde ett rikt byte af ammunition m. m. Jellacic begärde nu en 3 dagars vapenhvila, som af Batthyanyi beviljades. Genom en skickligt utförd manöver lyckades banen att med större delen af sid här draga sig mot Raab; men den 3 Oktober tillfångatogs hela hans högra flygel, utgörande 75300 man, som kommenderades af generalerna Rott och Philippowicz, af general Perczel, som under tiden organiserat landstormen och oförmodadt kastade sig, med denna af stridslust eldade kår, öfver kroaterna, och afskar deras förbindelse med Jellacies hufvudhär. Den kroatiska hufvudstyrkan sökte nu med ilmarscher uppnå österrikiska gränsen, och banen mnärmade sig Wien med sin till 13,000 man sammansmälta armåe. Vid underrättelsen om Jellacies nederlag lät den österrikiske krigsministern Latour beordra en del af Wiens garnison att afgå till banens förstärkning. Men i Wien ————.7-:?—— 2 —-——— ———————————