tande smög hon sig hemligen ur sitt palats, tog en hyrvagn och for till gatan Filles du Calvaine, midtemot gatan Månilmontant, från hvilken hon endast af bulevardens bredd var skild. Brinnande af begär att veta om den egensinnige ynglingen, oaktadt hennes uttryckliga förklaring, likväl icke hade uppgifvit hoppet att finna henne på mötesplatsen eller om han ännu evinnerligen och hopplöst väntat henne der; smög hon varligt utmed trädgrupperne, likväl icke utan stor häpnad och förskräckelse, ty en nästan fulikomlig tystnad och ensamhet hvilade öfver nela nejden omkring henne åt alla håll. Omsider vågade hon sig likväl ända fram på trottoiren, spejande till höger och venster, isynnerhet i hörnet af gatan Månilmontant, om insen menniskobild der skulle visa sig. Då hon ej blef någon varse, repade hon mod och nalkades sakta steg för steg, aldrig drömmande om att blifva sedd af dem hon ej sjelf såg. Under det hon på detta sätt spejade syntes tvenne halffuila harlar af ett ruskigt och tvetydigt utseende bakom henne, spärrande för ienne återgången till gatan Calvaine. Nu blef hon alldeles utom sig af ångest och hennes enda illflygt var att springa raskt framåt som slumben förde henne; hon visste ej hvarthän... Timothe å sin sida trogen och noggrann väktare på sitt observatorium — befann sig nu ilven på sin post: i detta ögonblick, full af längjan och tärd af ovisshetens alla marter, hoppales han visst icke att vara så nära sitt lifs skönaste mål — då känner han hastigt en darrande rm sakta smyga sig under hans. Förundrad kastar han blicken åt sidan — och finner: Lucie ... Lucie blek och darrande: hon kommer sjelfmant att hos honom söka bistånd och hjelp. VIL Hval återstår oss att säga? Efter detta vendezvous följde snart flera. Med hvarje dag upptäckte Lucie hos Timothe nya egenskaper; lenna hjertats fina bildning förenad med verkigt solida kunskaper, dem hon för ingen del rade väntat att finna under den lekande yta