Min ädelsinnade vän, sade hon till mig, jag abuserar verkeligen på eder artiga välvilja mot mig, men nu har jag återigen en ny tjenst att begära af er godhet och nit för mitt väl eller ve. Men sedan skall ni också få hvila i lugn på edra lagrar, ty denna skall i sanning blifva den sista i den vägen — jag försäkrar er heligt derom. Hädanefter skall ni aldrig mer höra talas om en sådan dårskap., Hon höll också verkligen sitt ord; jag hörde aldrig mer talas derom; men det hindrade likväl icke dårskapen att följa sin bestämda gång till målet. Då hon som supplement till sina öfriga förtroliga uppgifter, hade berältat för mig om sitt sista samtal med den sjuke och dennes så ifrigt påyrkade rendez-vous: tillade hon: Jag vill väl hoppas att han en gång slutligen skall tröttna vid att vänta; emellertid, min ädle vän, infinn er i afton vid det anvista stället, och om, emot all rim och räson, han der skulle befinna sig, säg honom då allvarligt, jag ber er derom, att han onödigtvis förspiller sin dyrbara tid, och att det är Lucie sjelf som anmodat er att framföra denna undeträttelse. Jag visste ej annat råd än alt lyda denna röst. Omkring klockan åtta om aftonen begaf jag mig till boulevard Beaumarchais: den unge mannen var redan der före mig. Jag afbördade mig så godt jag kunde min ömtåliga och frånstötande beskickning, sökande genom all möjlig artig vänlighet att söfva den smärta till ro, som det hårda i mina ord skulle uppväcka. Må hon säga och göra hvad hon behagar, jag har lofvat mamsell Lucie att vänta henne här, svarade han mig och jag skall älven göra det... evigt vänta. j Den femte dagen var grefvinnan de Mauduit ien högst upprörd sinnesstämning, hon gaf sig ej ett ögonblicks ro, och företog sig ingenting, beklagande sig öfver en häftig hufvudvärk och allt annat ondt; Josefine hade aldrig. tillförne sett henne så otålig och elak. Den sjette tillbragte hon hela dagen ensam, innesluten i sina rum, utan tvifvel till följd af sitt illamående — men vid skymningens inbry