-aturlig, och att förf., efter att fåfängt hafva kt dess motbild i det verkliga lifvet, med en viss grad af ansträngning konstruerar den i sin egen hjerna. Eller är det möjligt, att ädla väsenden, som i den allmänna sammanlefnaden lärt att förena en rik fond af välvilja med en fulländad takt, skulle mot dem de älska mest hvarje ögonblick omgifva sig med en konstlad värdigbet, som i sin mathematiska styfhet gränsar lika mycket till det löjliga som det afskyvärda? Afven i det äktenskapliga lifvet införer fru C. denna sublima stoicism, som med ett olympiskt förakt för föreställningen om menskliga fel och mensklig försoning, innesluter sig i sin egen höga värdighet och — i förtroende sagdt — ser frånstötande ut. Hur ofta stöter man ej i den långa beskrifningen om Helmers och Ediths äktenskap på dylika scener? Hvad förf. vid sådana tillfällen kallar ett manligt allvar, en lugn värdighet, skulle man ofta vara böjd att döpa om till en kall grymhet eller ett ceremoniöst pedanteri. Hvad vi nu yttrat leder oss in på ett ämne, som ligger nära tillhands, nemligen fru Carlens säll att behandla sällskapslifvet, eller snarare den i hennes sednare arbete öfverhandtagande fallenheten att endast inom dess skrankor låta sina figurer handla och röra sig. En hvar af fru C:s beundrare — och vi erkänna, att vi räkna oss bland deras antal — minnes, huru hon i Jungfrutornet och Enslingen på Johannisskäret hänförde oss med ypperliga sjöscener och oöfverträffliga skildringar om kustboernas och isynnerhet smuglarnes äfventyrliga lif. Vi hafva ofta beundrat henne för den djerihet, hvarmed hon uppfunnit, och den plastiska skönhet, hvarmed hon framställt dessa liffulla och rörliga karakterer. Nu tyckes hon hafva öfvergifvit dessa scener, som hon så snillrikt målade, och lik en gammal viking, som tröttnat vid det rörliga hafslifvet, slagit sig i ro under sotad ås; och med detsamma är en stor del af hennes yppersta kraft bruten. Det är liksom hennes figurer ej funne rum, icke hade nog luft inom det trånga hvardagslif, hvartill hon förvisat dem, och derföre blir den stolta, herrliga Edith i de trånga, sällskapliga fjettrarne så ofta en grimacerande kokett, och den idealiske Helmer ett halft småstadsle;on. Författarinnan gör sig så mycken möda att med en diplomatisk omständlighet beskrifva hela mekanismen af detta umgängeslif, dess bjudningar, dess visiter, dess husliga anordningar, och alla de små, betydelselösa scenerna derinom, och detta ger åt hennes arbeten en tröttsam vidlyftighet, utan att hon på något sätt lyckas att, såsom Balzac och många samtida författare af samma riktning, gilva oss en lärorik analys af det moderna sällskapliga lifvet. Men saken är den, att fru C., såsom det tyckes, endast fästat sig vid dess utansidor och dess former. Huruvida hon är fullt lycklig äfven i skildringen af dessa, vilja vi låta vara oafgjordt. Men visst är, att mängden af läsare svårligen kunna känna sig deraf fullt intresse rade. Det har blifvit anmärkt mot författarinnan, att hon gör sina hjeltar alltför fullkomliga, och detta icke utan rätt. Hos bjelten i det första af föreliggande arbeten har fullkomligheten gått alldeles till öfverdrift; ty äfven med det iskalla pedanteri, som vi ofvanföre förebrått honom, har fru QC. nästan blott velat tillägga honom en dygd mera. Men det är icke nog med de moraliska egenskaperna, som till den grad göra honom till en profkarta på dygder, att snart sagdt ingen mensklig individualitet återstår: äfvensom salongsmenniska skall han vara ojemförlig och oöfverträffig. Han sjunger, dansar, kurtiserar och koröplimenterar som han nyss skulle hafva kommit ur dansskolan, och vacker är han som en prins eller en kyrkengel. Det är eget nog, att se huru lika fru C. i detta fall klipper till sina bjeltar; vi kunna ej erinra oss 2 enda, som ej varit lika felfri i inre och yttre afseende som Helmer, och — med författarinnans tillåtelse — varit ett lika fullfärdigt småstadslejon. Bet kan 1 sammanhang härmed icke vara alldeles utan intresse att se, hvilket praktiskt mål eller, för att begagna den gångbara tekniska frasen, hvilken tendens föresväfvat författarinnan, om än aldrig så omedvetet, vid konceptionen af dessa älsklingskarakterer. En ung man af medelstindet, ofrälse par rigueur, dertill icke gerna militär, utan civilist, landtmätare, galanterihandlare, bruksförvaltare eller hvad som behagas, blott icke baron och löjtnant, skall hjelten vara. Men aristokratiska fasoner skall han ha, ega alla små societetstalenter och vara bror red grefvar och dylikt folk: det är lika så ovilkorligt. Och då är han korapetent att trotsa fördomar — Gud vet hvilka — och göra anspråk på hjeltinnans hand: hon är nemligen hos fru Carin med få undantag en fröken. Af allt detta skulle man möjligen sluta, att fru C. i sina romaner ifrar för den ofrälses likaberättigande i sällskapsverlden med societetens priviligierade, och att det är af denna anledning, som bon på sina bjeltar slösar så mycken ytlig förfining. Vi måste antaga, att hvarje tänkande och rikare begåfvad natur känner sig influerad af de stora tidsintressena, och att konstnärens, om än aldrig så fria, verksambet är väsendtligen reglerad af detta inflytande. Skulle nu fru C:s sätt att framställa medelklassen vara en följd af en dylik ofrivillig impuls, så måste vi med ledsnad deraf finna, att hennes slarpa och klara blick i menniskonaturens innersta icke är lika klar i tidens sociella frågor. Det säges om Windisch-Grätz, att han i barongraden såg mensklighetens lägsta instans och hänförde alla nedom denna gräns till djuren. Något dylikt vore då verkligan fallet med vår älskvärda författarinna, som icke gerna vill se någon äkta bildning och humanitlet nedom den förmögna bourgeoisien eller någon lycksalighet utan tillträde till börsbalerna. Äro vi ej i socialt afseende längre kamna ön att vi ckuylle anse cam en vinst att