LITTERATUR. En nyckfull qvinna. Roman af Emilie Carlen. Romanhjeltinnan. Novell af samma författarinna. Då en längre tid redan förflutit sedan det första af dessa arbeten utkom i bokhandeln och dessutom redan flera recensioner deröfver varit synliga, är det öfverflödigt att här ånyo underkasta det en utförlig granskning. Men då vi nu gå att anmäla ett nytt arbete af den produktiva författarinnan, torde det icke vara utan intresse att i sammanhang dermed kasta en blick på det närmast föregående. Vi torde derigenom lättare kunna framställa ett och annat grunddrag i fru C:s författarelynine, utom det att i afseende på det förstnämnde arbetet en och annan punkt ännu möjligen torde vara öfrig, som förtjenade att fästa en recensents närmare uppmärksamhet. Det har många gånger blifvit sagdt, att fru C. af naturen har i rikt mått emottagit alla de egenskaper, som erfordras för att bilda en god novellist, uppfinning, observationsförmåga, vek stil, och vi ämna för ingen del jäfva detta omdöme. En nyckfull qvinnav erbjuder oss en stor mängd väl tänkta karakterer, äfvensom en viss mångfald af vexlande och underhållande tilldragelser. Och likväl kan man under läsningen af hennes arbeten ej hindra sig att göra den frågan, om hon verkligen af sina utmärkta och ovanliga anlag gjort allt hvad som kunnat göras. Här måste vi å ena sidan göra rättvisa åt de förvånande framsteg, som den långa serien af hennes arbeten uppvisar, den verkliga höjd, hvartill hon från en jemförelsevis ringa början uppstigit; men å andra sidan felas henne någonting onämnbart, som hon troligen aldrig skall ernå: den fina grace, som ej underkastar sig någon analys, den goda ton, som förskönar och förädlar äfven det trivialaste och hvardagligaste, och det poetiska perspektiv, som ställer taflans särskilda delar i deras rätta förhållande till hvarandra. Vi skola bemöda oss alt i det följande rättfärdiga vårt omdöme. Då förf. uti Ediths, den nyckfulla qvinnans, person velat teckna ett af naturen med de herrligaste egenskaper utrustadt qvinligt väsende, som det oaktadt, till följe af bristen på en sann, värmande moderskärlek och en förnuftig uppfostran, icke kunnat höja sig till den fu!la och älskliga harmoni, som utgör grunden för qvinnans obegränsade moraliska makt öfver det starkare könet, så har hon utan tvifvel häri lyckats i hög grad, och likväl är det i denna figur något för det konstnärliga sinnet stötande och ofulländadt. Det är konturernas hårdhet. För att få vissa egenskaper och lynnen hos sin favoritpersonlighet rätt bjerta och framstående, har förf. belastat henne med en mängd moraliska grimacer och knyckningar, som äro i hög grad onaturliga och, vi våga säga, osanna. Såsom exempel härpå kan citeras Ediths uppförande vid fadderskapet hos