Aftonbladet – 8 oktober 1849, sida 2

lade hemlighetsfullt fingret på sin mun, sär gande omsider: Jag har något att tala vid dig om; mitt älskade barn. Ack! jag känner granneligen igen dig... men, Gud tröste mig hvad har det blifvit af dig på snart fyra år som jag ej sett en skymt af dig... men, jag kan förstå att du återvändt till landsorten, eller hur? Ja, ja men. Din mor var min granne och min bästa vän: talar hon ännu någon gång om mig? Jag har förlorat benne, svarade Lucie. vAck, den goda kära menniskan!... Gud fröjde hennes själl Hon gjorde dervid konsttecken och fortfor. Men derom är nu icke frågan. Jag måste tala vid dig i hemlighet, Låtom oss gå in till mitt.n Knappt hade de satt sig ned förrän den gamla tog till ordet: Min lilla vackra vän är i tjenst hos grefvinnan de Mauduit... Jag vet det... Timoihe har sagt mig det. Flera gånger har jag förgäfves låtit anmäla mig hos henne; skulle du vilja vara så god och åtaga dig framföra mina ödmjuka tacksägelser till den goda nådiga damen... Gud fröjde hennes själ ... Nej! Icke ännu... Det är för bittida för henne att dö... Men frågan är nu ej derom... Det jag nu vill säga är, att jag hört af den förträfflige hr Letrigard, — det är ju hans namn det? — att fru grefvinnan gerna ville veta hvad vår unge väns hemlighetsfulla kabinett innehåller. Jag har vinnlagt mig om att deruti kunna upplysa henne. Denna gången lyssnade Lucie ganska uppmärksamt. Nå välv, sade den sistnämnda. Nå, jag hittade på råd, jag, fortfor den gamla, jag passade på ett ögonblick då den