Aftonbladet – 8 oktober 1849, sida 2

Jag beror ej af mig sjelf och min egen vilja, det vet ni väl, svarade Lucie, alltid bibehållande karakteren af sin antagna roll. För öfrigt: hvad har jag väl nu för orsak att åter komma? Låtom oss ej mera tänka derpå. Men jag måste likväl återse er, Lucie! Hör mig, jag besvär er derom. Doktorn har gilvit mig lof att stiga upp. Jag är utom all fara. I m rgon till och med skulle jag kunna gå ut... Om vi kunde stämma möte på någon enstaka plats, der vi ej löpte fara att blifva sedda och igenkända? Vid Boulevard Beaumarchais till exempel, då qvällen inbryter? Hvad tänker ni på, min herre! Har ni då förlorat förståndet ?, Hvarföre?, Men det är ju ett formligt rendez-vous ni begär af mig?, Ja visst; det är ett rendez-vous! Om det finnes något annat medel för att återse er, så, af godhet, uppgif det för mig!b Men jag har ju sagt er, herr Timoth, att jag numera ej är fri. Ni kan väl blifva det, en eller annan dag. Hvem är det, som ej äger en timmas ledighet förr eller sednare? Ack! det är ju således öfverenskommet? I morgon redan väntar jag er i hörnet af gatan Menilmontant, vid brädgårdarne. Jag väntar er der i morgon, i öfvermorgon och dagen derpå, och alla derpåföljande dagar, intill den stunden, då jag ännu en gång fått återse er.n . I detta ögonblick inkom den beskedliga gumman le Dentu. Hon ville titta till sin granne, sade hon, och se efter om den arme sjuklingen behöfde hennes hjelp. Det är ju aftaldt? Säg, är det icke så?, sade han åter bevekande till Lucie, som aflägsnade sig utan att svara ett ord. Gumman le Dentu följde henne ungefärligen till midten af korridoren; der stannade hon,