Aftonbladet – 8 oktober 1849, sida 2

men sett hennes fridfulla bild och fann sitt uppvaknande blott vara en fortsatt skön dröm. Då han hunnit något sansa sig, bönföll han om en förlåtelse, den hoa på ögonblicket ur djupet af sitt hjerta så innerligt beviljade, men som han i sin tveksamma oro ännu syntes betvifla. För att fullkomligt och för alltid lugna honom i detta hänseende, och alltid af samma medlidsamma bevekelsegrund, nemligen hans lidande och öfvergifna belägenhet, räckte hon hona, såsom en försoningens sinnebild, sin and. Denna lilla fina hand bemäktigade han sig genast, fängslade den med en lätt darrning i sina båda; men då han fördröjde frigifvandet deraf kanhända längre än konvenansens fordringar bjuda, försökte hon varligt att sakta lös öra den; men vid hvarje rörelse blef hon varse på den sjukes ansigte ett slags nerfskakande, smärtfullt uttryck. Hon förstod då att det var den sårade armen, som var utsträckt mot henne. Hvad ville hon då göra? Skulle hon äfventyra att på nytt upprifva det sår hon var kommen att läka? Hon underkastade sig då sitt öde och öfverlemnade så länge sin lilla hand till pris åt segervinnaren. För den som icke har studerat rörelselagarnes beskaffenhet och inflytande — detta stora magnetiska problem — få vi nämna, att då tvenne ämnen, al natur och värmegrad skiljaktige, beröra hvarandra, förbindas de med hvarandra till något likstämmigt helt. Om döda, liflösa kroppar äga denna förmåga, huru mycket tydligare utvecklar sig den ej då der, hvarest lifvets pulsar slå och tanken lyfter sina vingar; huru mycket lättare böra icke själarne kunna befryndas och inspireras! När skall jag återse er, mamsell Lucie? sade Timothå, som slutligen började inse, att ban måste gilva vika och återskänka sin fånge friheten.