Aftonbladet – 8 oktober 1849, sida 2

—AA— est tt stackars sjuke sof och försökte då att titta genom nyckelbålet. Men det var ganska orätt gjordt, afbröt henne Lucie. Det är ingalunda orätt, mitt barn, att vilja bevisa sin tacksamhet mot sin välgörarinna.n Men der kunde väl ingenting skönjas? Den der skrubben är ju kolmörk som den andra, åtminstone var den så under min tid.x Det är möjligt, min lilla vän, men nu är den upplyst medelst en glugg som vetter åt gatan, och jag vet att jag tydligen såg...) nAck, utropade Lucie, skarpt fixerande den gamla, och hvilken nu den mest brinnande nyfikenhet gjorde delaktig i samma felsteg hon nyss hos denna sednare hade klandrat. Nå vidare, hvad innesluter då detta kabinett? Ingenting! alldeles ingenting, min lilla vän, åtminstone ingenting som lönar mödan att oroa sig för. Det som jag egentligen der blef. varse, var en slags vederstygglig ful staty föreställande en svart bild, utan tvifvel hin håle... eller något dylikt, dessutom såg jag just som en liten kanon af koppar, det var alltihop. Det gör heller ingenting till eller ifrån, berätta det blott för din matmor, så hon får reda på saken., (Forts.)