Aftonbladet – 8 oktober 1849, sida 1

Men på den räkningen skulle hela ert albun blifva en skog; så mycket mern, fortfor hon skrattande, som ni äfven är skyldig er gärd af tacksamhet åt alla träden på boulevarderna i Paris. Ja, det är sant! Han syntes ånyo försjunka i sina grubblerier, ur hvilka han ej väcktes förr än hans följeslagarinna muntert sade: Ni har lofvat att gifva mig en lektion i fiska; nu kommer jag och gör mina anspråk gällande, och det straxt på stunden., De togo sina metspön och gingo tvers öfver ön, styrande sin kosa till en liten bugt, hvarest man sade floden skulle vara mycket fiskrik. Deras fiskafänge blef emellertid icke ymnigt, men den unga flickan,eller den unga qvinnan, fann deruti ett så sprittande nöje, så sällsamma rörelser af hopp och fruktan, då hon såg flötet på sin ref lustigt neddragas under vattenbrynet; luften genljöd af höga fröjdfulla segerrop, då i bästa fall en löja sprattlade på indan af den lilla silkesrefven; hon tyckte sig aldrig förr i sin lefnad hafva haft så roligt. Genom den unge mannens artiga omsorger fanns der äfven vil stranden en båt; han ansågs vara en god och skicklig roddare; derföre kunde de nu til-ammans fullända denna för dem i lek och löjen så skönt förflutna morsonsturd med en liten lusttur på flodens glänande yta. Sittande i förn och sjelfsvåldigt lekande med årorna styrde den unge mannen den lätta farkosten uppåt la Marne; hans följeslagarinna nade tagit plats i aktern af båten; hon öfveremnade sig der vekt och stilla åt de behagiga intryck hon erfor; hon betraktade svärmiskt drömmande vattnets krusade yta, hvilken såsom ett prisma upphemtade solens gylene strålar, som der bröto sig i guld och purur och öfverströdde vattnet med glittrande aljetter och briljanter; eller ock inandades!